Det pratas mycket om stöttning

Men vad är det egentligen? Ja, för det första är det inte det samma som särskilt stöd. I korthet kan man säga att stöttning är ett tillfälligt stöd som den ordinarie läraren skapar för eleven i den ordinarie undervisningen. Syftet med stöttningen är dels att eleven ska kunna ta del av undervisning som hen är kognitivt, men men inte språkligt, redo för, dels att ge eleven strategier för att kunna ta sig an liknande inlärningssituationer på egen hand längre fram.

Här är några exempel på stöttning som jag har använt mig av denna vecka:Även elever som är nervösa, sätter hög press på sig själv eller ha dåligt självförtroende bör ges förutsättningar att klara av provsituationer.Hur gör man egentligen för att vara en bra lyssnare? Inte alla elever upptäcker detta på egen hand.Vad kan man göra för att hålla igång ett bra samtal? Vad premieras i de muntliga delarna på ämnesproven? Det bör vara tydligt för eleverna före proven, och de behöver också få flera chanser att på ett strukturerat sätt träna samtal och diskussion.

Annonser

Mobiler i skolan

har diskuterats på skolor, debattsidor och i sociala medier en längre tid. Nu senast i radioprogrammet Skolministeriet, där man förtjänstfullt redovisar såväl olika lärarröster, som vad forskning säger om saken. I programmet får vi alltså höra argument både för och emot mobiler i skolan.

Men, som vanligt skulle jag vilja säga, saknas ett perspektiv, nämligen klassperspektivet. Att det är så få som nämner detta perspektiv tycker jag är enormt oroande och ansvarslöst. ”Alla” elever har inte en egen mobil, och även om man har det, är det inte säkert att föräldrarna har råd att hålla sitt barn med den senaste modellen, eller det coolaste märket. Kapitalvaror, så som märkeskläder, cyklar och vissa leksaker, har naturligtvis också en utmärkande effekt bland barn och unga och det är klart att det kan kännas tungt att vara den som alltid har kläder från second hand eller som bara får ärvda cyklar. Men, och det här är den viktiga skillnaden, då handlar det åtminstone inte om något som uppmuntras av skolan att eleverna ska ha med sig. En cykel eller en dyr jacka används inte inne på lektionen.

Skolministeriets reporter berättar att den svenska skolan uppmuntras att använda digitala teknologier och att regeringen detta år beslutat om en nationell it-strategi för skolan. Detta läggs fram som om det skulle stå i motsatsförhållande till mobilförbud i skolan. Precis som om användandet av digitala verktyg skulle förutsätta att eleverna får/bör/ska använda sina egna mobiler i skolan och så är det ju inte alls. Tvärtom, de redskap och verktyg som elever och lärare behöver använda i undervisningen skall tillhandahållas av skolan. Detta är av yttersta vikt, då skolan enligt lag ska vara avgiftsfri och likvärdig oavsett hemmets sociala och ekonomiska förhållanden.

Läraren Anders Enström, som är positiv till att elever använder sina egna mobiler i skolan säger bland annat i programmet:

”I iPaden finns ju allting som finns i en mobiltelefon, så skulle vi ta mobilen då och så skulle vi dela ut en iPad…. det blir konstigt och det är inte okej.”

Nej, det blir varken konstigt eller ”inte okej”, för lärplattan eller datorn som delas ut, står skolan för. Gratis och till alla. Anders Enström säger också:

”De har hela sitt liv däri.”

Ja, just det är ytterligare en viktig del av problemet med elevers privata mobiler under lektionstid. Det plingar, surrar och blinkar ideligen i ungdomars telefoner av alla mentions och statusuppdateringar. Det är faktiskt mycket svårt att värja sig emot för vem som helst, vilket också nämns i programmet, och nästintill omöjligt för barn. Jag anser det vara rent av naivt att jämföra detta med att titta ut genom fönstret, som Enström, och många med honom, gör i debatten.

När elever tillhandahålls skolans digitala verktyg, så kommer man ifrån både att utsätta elever för att behöva skylta med sin ekonomiska status och problemet med ideliga mentions som stjäl uppmärksamhet och koncentration.

Det sista jag vill föra fram är det näst intill löjeväckande argumentet:

”Det går att få till ett lärande och en förståelse som är 2017 och inte 1917.”

Anders Enström tycker inte att man ska ”gnälla om att (digitala verktyg) ska bort” och förklarar för de som ännu inte vet, att mobiler går att använda till mer än att ringa på. Detta argument, som ofta framförs i liknande diskussioner är ett icke-argument, som endast har till syfte att få opponenten att framstå som lite dum och bakåtsträvande. Naturligtvis vet vi alla att mobilen kan användas som miniräknare, almanacka, anteckningsblock, kamera och så vidare. Det är inte det det handlar om. Det handlar om att fattiga barn, eller barn med dålig impulskontroll, ska slippa utsättas för att blottas eller bli störda, på lektionen åtminstone.

Skolan bör vara en fristad, inte en arena för ekonomisk eller social uppvisning.

 

Skönlitteratur för mellanstadiet

Vilka skönlitterära böcker skulle vi som sva-lärare vilja att våra mellanstadieelever får möjlighet att lyssna på inläsningar av? Den frågan har jag och ett antal andra sva-lärare fått under hösten. Till min stora förvåning är jag den enda som förordar titlar av Maria Gripe, Peter Pohl, Annika Thor, Ulf Stark, Ingelin Angerborn och Kristina Ohlsson. Alla andra hade tydligen föreslagit betydligt mer lättlästa böcker och jag fick frågan hur jag hade resonerat kring mina val.

Jag tänker att sva-eleverna har samma rätt till spännande och utmanande litteraturmöten som de som läser svenska. För enklare böcker finns exempelvis URs läs-med-sagor och Småsagor, väldigt många titlar på Inläsningstjänst, samt en hel del tvillingpaket från Nypon/Vilja-förlag.

Jag tänker också att vitsen med en inläsning är att klasslärare kan låta hela klassen ta del av samma bok samtidigt, för gemensamma textsamtal. De elever som fixar det läser själva, medan de som behöver kan lyssna. På så sätt kan alla elever samlas kring samma text och ta del av samma innehåll.

För att sva-elever ska kunna ha nytta av inläsning på en högre nivå, krävs noggrant planerad stöttning av läraren, men det är ju normalt lärararbete.

Ni som läser detta; hur tänker ni? Delge gärna era tankar, så vidarebefordrar jag era synpunkter till de som stälde frågan. Ange gärna vad du jobbar med och vilka åldrar du möter. Tack på förhand!

Vad är det för märkvärdigt med Sofia?

Det undrar Hubert. Det undrar Skorpan. Och det undrar vi med. Så här funderade några elever efter att vi läst ut kapitel 4 i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta.

”Jag tror att hon är en drottning eller ängel. Problemet är att en man vill gifta sig med Sofia men hon vill inte. Ber Jonatan om hjälp och Jonatan blir arg.”

/Asma

 

”Jag tror hon är den som skickar duvorna. Det kom en duva till Calle när han var i Stockholm och dagen efter kom han till Nagiala. Och varför alla bugade till henneär nog att hon kommer från en kunglig familj. Jag tror att Sofia är en som uppfyller deras önskan. Som Jonatan dog före Calle och skulle komma till Nagiala och för att kunna hämta Calle så använde hon duvorna till hjälp.”

/Amiira

 

”Jag tror att hon är en drottning för att alla bugar för henne. Hon skickar skumma brev och på brevet så står det säkert Jag behöver hjälp med att plocka och vill ha hjälp med att posta brev osv. Och att hon vill ha en betjänt.”

/Elin

 

”Jag tror att dom bugar till henne för att om dom älskar henne. Då borde hon inte vara ledsen. Sofia vill gifta sig med Jonatan men Jonatan vill inte det.”

/Mohammed

Bok nummer 2

Nu är det inte långt kvar tills min nästa bok kommer ut på Natur & Kultur. Det är en lärarhandledning till Nyckeln till skatten i serien ABC-klubben. Syftet med boken är att hjälpa lärare att kunna stötta sina elever så att alla ska kunna ta del av samma text och delta i undervisningen tillsammans med sina klasskompisar.

Även de elever som kämpar med sin läsning och de som nyss kommit till Sverige.

Alins saga

SKOGEN

Det var en gång två tjejer som heter Emma och Ellen dom var 12 år och dom va bästa vänner. När dom skulle gå till skogen för att plocka bär för att göra en blåbärpaj så gick dom vilse i skogen. Dom gick en lång stund för att hitta hem så tror dom att dom hör en varg så dom springer och springer det snabbaste dom kan. Efter en stund så hör dom nån gå dom håller varandra i handen och då säger Emma jag ska aldrig släppa din hand och då sa Ellen också jag ska aldrig släppa din hand. När en kvinna kommer och frågar vad dom gör här sen så sa Ellen att dom gick vilse. Sen kommer en hund och kvinnan säger att det är min hund hon låter nästan som en varg. Och då sa Emma så det var hon som lät förut kvinnan svarar ja det var det. Kvinnan frågar ni blev väl inte rädda då svarar tjejerna jo vi blev jätte rädda. Sen sa kvinnan nu följer jag med er hem och sen när dom kom hem så åt dom blåbärpaj.

Av Alin