Älskade barn!

Du finns kvar i Sverige! Du och din familj har fått uppehållstillstånd!

Du anar inte hur glad jag blev när du ringde igår och berättade det. Uppbrottet från skolan och från Västervik förra året kom alltför hastigt och framtiden var oviss. Jag var så orolig för din skull, men försökte hålla modet uppe när jag var ute på förläggningen för att säga adjö. ”Det blir bra. Det kommer att ordna sig.” Minns du att jag sa det? Och nu, nu tror jag faktiskt på det själv.

Du som aldrig tidigare fått gå i skolan och som fått uppleva så mycket svårt i ditt unga liv och fått ta ett allt för stort ansvar, du kom skuttande till skolan varje dag. Du studsade in i klassrummet. Du kämpade med bokstäverna, siffrorna och orden. Du lärde dig så sakta att läsa. Nu vet jag att du ska få fortsätta din utbildning och ditt liv har i Sverige, och det gör mig så otroligt lättad och glad!

Många är ni som genom åren kommit och gått i klass Hjärtat. Men i mitt hjärta kan ni bara komma in. Aldrig ut.image

Annonser

Barn är bäst!

Jag har aldrig läst Astrid Lindgrens Mio, min Mio ihop med någon elevgrupp utan att några av eleverna har lyft frågan om varför riddar Kato är ond. Hur blev han egentligen så elak? Varför har han ett hjärta av sten och hur fick han det? Hur kommer det sig att han vill vara skada, röva bort och döda andra människor?

Eleverna funderar tillsammans och det landar alltid i resonemang om att riddar Kato själv har varit utsatt för hemskheter. Och detta ofta av barn som själva har upplevt diktatur, hot, förföljelser och flykt.

Som en av mina nyanlända elever uttryckte det idag:

”Han föddes som en vanlig bebis, en vanlig pojke. Men hans mamma och pappa var onda mot honom, slog och var inte snälla. Då blev det att hans hjärta blev ett hjärta av sten. Han är ensam och har ingen vän.”

image

Bokmässan

I år fick jag för första gången glädjen att besöka Bokmässan i Göteborg. Jag hade några olika uppdrag där. Det första var ett scensamtal tillsammans med författaren Bengt-Erik Engholm som bland annat har skrivit faktabilderböckerna Löss, Fakirer, Fladdermöss, Snor och Havsvidunder. Utgångspunkten för vårt samtal var just dessa böcker samt min bok Nyanlända elever – undevisning, mottagande och flerspråkighet.img_3757

På Bokmässan fick jag även se min bok för första gången bland andra böcker för försäljning. En härlig, rolig och märklig upplevelse. ”Den finns! Har jag verkligen gjort det här?” Ja, det är faktiskt sant. Den finns dessutom i serien Input som jag tycker väldigt mycket om. Input-böckerna från Natur & Kultur ger handfasta undervisningstips. De är skrivna utifrån de olika författarnas personliga erfarenheter, har en vetenskaplig förankring och är mycket klassrumsnära.

img_3759img_3758

 

 

 

 

 

 

 

Nästa uppdrag var att från en scen delta i en inspelning av UR-podden Didaktorn tillsammans med Hülya Basaran, lärare i svenska som andraspråk och adjunkt vid Högskolan Väst, och Stefan Lund, docent i pedagogiskt arbete vid Linnéuniversitetet. Vi diskuterade inställningens betydelse i mötet med nyanlända elever och elever med migrationsbakgrund och vilka faktorer som är avgörande för att eleverna ska lyckas. Här kan du lyssna på det samtalet som heter Inställningens betydelse.

img_3756

Ett annat spännande uppdrag jag hade för Utbildningsradion var att delta i ett  längre seminarium kallat Nyanlända – vad behövs för en fungerande klass?  De andra medverkande var gymnasieminister Anna Ekström, fil dr Layal Kasselias Wiltgren från Linköpings universitet och moderator Isabella Grybe från UR. Det vi framförallt samtalade om var hur man skapar de bästa förutsättningarna för mottagande och integrering i skolorna och hur lärare ska ges goda förutsättningar och verktyg för att hjälpa eleverna att klara undervisningen.

Anna Ekström lyfte lärarnas enorma betydelse för elevernas möjligheter att lyckas i skolan. Naturligtvis förstod jag att hon gjorde det i all välvilja, både för att visa sitt stöd för oss lärare och bekräfta att utbildade och behöriga lärare gör skillnad. Men jag kunde ändå inte låta bli att påtala att ansvarsfrågan vad det gäller mottagande och integrering i skolorna även måste lyftas upp både på huvudmannanivå och statlig nivå. Ansvaret kan inte läggas enbart på lärarna! Detta höll gymnasieministern tack och lov med om.

img_3754 img_3755

 

 

 

 

 

 

 

 

Det sista uppdraget jag hade var ännu en inspelning för Didaktorn. Där fick jag chansen att berätta om myter kring flerspråkighet och förhoppningsvis slå hål på några av dem. Döm själva om jag lyckades förklara tillräckligt tydligt i detta avsnitt som just heter Myter om flerspråkighet.

Sex fina bilderböcker & ett litet mästerverk

För några elever att spegla sig i och veta att jag är inte ensam. Det finns andra som känner det jag känner. Det finns andra som sett det jag har sett. Det finns andra som vet det jag vet.

För andra elever som en hjälp att förstå och byta perspektiv. Kunna få en liten aning om vad nya klasskompisar upplevt och går igenom.

För alla att läsa tillsammans, reflektera över och samtala om.
image

image

image

image

image

image
För äldre elever och oss vuxna är Om det var krig i Norden nära på oumbärlig i dessa tider av ”systemkollaps”. Här är ett litet textutdrag:image

image

Jag är Sham al Wish

Jag föddes i Aleppo 2003. Jag lärde mig gå och jag lärde mig att prata när jag var ett år. När jag var sex år började jag skolan. Jag träffade min vän Esra i skolan. Därefter 2015 åkte jag till Sverige.

En resa till Sverige
Jag kom från Syrien från krig och död och sök om säkerhet. Och efter lång resa. Den från Syrien och Turkiet och Grekland och Makedonien och Serbien och Ungern och Österrike och Tyskland och Danmark och nådde till Sverige. Tackar Gud för hjälpen och alla människor i Sverige.image

Jag träffade nya kompisar i Sverige. Jag älskar Sverige. I framtiden vill jag bli lärare. Jag älskar Sara.image

Jag är Nour Khalil

Jag föddes i Tunisien 2003. imageJag lärde mig att gå när jag var ett år 2004. Jag flyttade till Aleppo 2004, för att min mormor bor där. Vi hälsade på. Efter det stannade vi där.

Jag gungade och ramlade av när jag var fyra år 2007 och min mamma grät jättemycket. Jag förlorade medvetandet. När jag vaknade jag är glad. I Aleppo började jag skolan 2009.

Vi resta till Kobani på grund av kriget 2012. Jag var i Kobani. Det är liten stad.

2015 var det värsta året i mitt liv. Vi åkte till båten till Grekland. En liten båt över Medelhavet. Den resan var på liv och död. När vi bordade båten vi kände rädda eftersom båten sex meter och vi femtio tre personer. På vägen bad vi Gud att hjälpa oss. Den stora norska båten kom till vår hjälp.image
På båten frågade:
– Var ska ni? Vi sa:
– Ska till Sverige. Vi gick till många länder, Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike, Tyskland och Sverige. Jag var ledsen för att jag trött. Sen kom vi till Sverige och vi tackar Gud för det. Jag glad därför flytta till Sverige.

Jag hoppas att jag blir doktor i framtiden, för att jag älskar människor och jag vill hjälpa folk att bli friska.

Av Nour….image

Sunnanäng, del 3

Jag har tidigare, här och här, skrivit om arbetet med Astrid Lindgrens Sunnanäng. En av grupperna som jag läser den tillsammans med, har precis läst den del av berättelsen när Anna och Mattias är på väg till skolan för första gången. De har längtat så länge och nu äntligen är de på väg i snön och kylan. Vi samtalade om den här bilden och bearbetade bland annat orden nagelspräck, nästipparna, timmervägen, vandra, gran och fur.imageEleverna fick sedan i uppgift att skriva hur de trodde att det skulle bli i skolan. Skulle syskonens förväntningar infrias? Så här skrev två av dem:

”Jag tänker att skolan är bra och Mattias och Anna inte går hem. De stanna i skolan till clockan fyra för att bonden i Myra inte snäll och bonden i Myra sa: inte komma hem i clockan fyra, komma i clocka halv två. Jag tänker att lärarna i skolan och eleverna mecket snälla och Mattias och Anna hittade mecket kompisar till leka med de.”

”Jag tror skolar inte bra, alla barnen skrattar för att Anna och Mattias har inte bra kläder och inte bra mat, de äte potatis och sillake fisksås. Anna och Mattias är ledsen nu, de vill går hem igen, men lärarna jättesnälla, de sa:
– Nej Anna och Mattias ska stana har för att de ska lära. Bry er inte om vad barnen säger!!
Anna sa:
– Men de skrattar åt jag och min bror, jag vill gå hema igen.”

När eleverna berättat för varandra vad de trodde, fortsatte vi läsningen. Jag ger stöttning i läsningen genom bilder, både Ilon Wiklands bilder till texten och andra bilder jag har förberett, engelska, miner och kroppsspråk och den svensk/arabiska ordlista som min kollega Mariann har skrivit till Sunnanäng.

Så kom vi till berättelsens vändpunkt; mötet med den röda fågeln. Vi samtalade om ifall fågeln finns på riktigt. Några av eleverna trodde det, medan en elev menade att den nog bara var en hallucination. ”Det kan man få när man är hungrig och fryser. Så var det för mig när jag flydde hit med båten. Jag trodde att jag såg saker.”

I ögonblick som detta står det fullständigt klart för mig vilken viktig roll litteraturen har i skolan, för alla elever. Även nyanlända måste få möta välskriven litteratur och få möjlighet att reflektera och resonera kring den. Genom samtal kan texten och elevernas erfarenheter mötas och vår kunskap om världen, oss själva och varandra blir en liten smula större.