Det pratas mycket om stöttning

Men vad är det egentligen? Ja, för det första är det inte det samma som särskilt stöd. I korthet kan man säga att stöttning är ett tillfälligt stöd som den ordinarie läraren skapar för eleven i den ordinarie undervisningen. Syftet med stöttningen är dels att eleven ska kunna ta del av undervisning som hen är kognitivt, men men inte språkligt, redo för, dels att ge eleven strategier för att kunna ta sig an liknande inlärningssituationer på egen hand längre fram.

Här är några exempel på stöttning som jag har använt mig av denna vecka:Även elever som är nervösa, sätter hög press på sig själv eller ha dåligt självförtroende bör ges förutsättningar att klara av provsituationer.Hur gör man egentligen för att vara en bra lyssnare? Inte alla elever upptäcker detta på egen hand.Vad kan man göra för att hålla igång ett bra samtal? Vad premieras i de muntliga delarna på ämnesproven? Det bör vara tydligt för eleverna före proven, och de behöver också få flera chanser att på ett strukturerat sätt träna samtal och diskussion.

Annonser

Mobiler i skolan

har diskuterats på skolor, debattsidor och i sociala medier en längre tid. Nu senast i radioprogrammet Skolministeriet, där man förtjänstfullt redovisar såväl olika lärarröster, som vad forskning säger om saken. I programmet får vi alltså höra argument både för och emot mobiler i skolan.

Men, som vanligt skulle jag vilja säga, saknas ett perspektiv, nämligen klassperspektivet. Att det är så få som nämner detta perspektiv tycker jag är enormt oroande och ansvarslöst. ”Alla” elever har inte en egen mobil, och även om man har det, är det inte säkert att föräldrarna har råd att hålla sitt barn med den senaste modellen, eller det coolaste märket. Kapitalvaror, så som märkeskläder, cyklar och vissa leksaker, har naturligtvis också en utmärkande effekt bland barn och unga och det är klart att det kan kännas tungt att vara den som alltid har kläder från second hand eller som bara får ärvda cyklar. Men, och det här är den viktiga skillnaden, då handlar det åtminstone inte om något som uppmuntras av skolan att eleverna ska ha med sig. En cykel eller en dyr jacka används inte inne på lektionen.

Skolministeriets reporter berättar att den svenska skolan uppmuntras att använda digitala teknologier och att regeringen detta år beslutat om en nationell it-strategi för skolan. Detta läggs fram som om det skulle stå i motsatsförhållande till mobilförbud i skolan. Precis som om användandet av digitala verktyg skulle förutsätta att eleverna får/bör/ska använda sina egna mobiler i skolan och så är det ju inte alls. Tvärtom, de redskap och verktyg som elever och lärare behöver använda i undervisningen skall tillhandahållas av skolan. Detta är av yttersta vikt, då skolan enligt lag ska vara avgiftsfri och likvärdig oavsett hemmets sociala och ekonomiska förhållanden.

Läraren Anders Enström, som är positiv till att elever använder sina egna mobiler i skolan säger bland annat i programmet:

”I iPaden finns ju allting som finns i en mobiltelefon, så skulle vi ta mobilen då och så skulle vi dela ut en iPad…. det blir konstigt och det är inte okej.”

Nej, det blir varken konstigt eller ”inte okej”, för lärplattan eller datorn som delas ut, står skolan för. Gratis och till alla. Anders Enström säger också:

”De har hela sitt liv däri.”

Ja, just det är ytterligare en viktig del av problemet med elevers privata mobiler under lektionstid. Det plingar, surrar och blinkar ideligen i ungdomars telefoner av alla mentions och statusuppdateringar. Det är faktiskt mycket svårt att värja sig emot för vem som helst, vilket också nämns i programmet, och nästintill omöjligt för barn. Jag anser det vara rent av naivt att jämföra detta med att titta ut genom fönstret, som Enström, och många med honom, gör i debatten.

När elever tillhandahålls skolans digitala verktyg, så kommer man ifrån både att utsätta elever för att behöva skylta med sin ekonomiska status och problemet med ideliga mentions som stjäl uppmärksamhet och koncentration.

Det sista jag vill föra fram är det näst intill löjeväckande argumentet:

”Det går att få till ett lärande och en förståelse som är 2017 och inte 1917.”

Anders Enström tycker inte att man ska ”gnälla om att (digitala verktyg) ska bort” och förklarar för de som ännu inte vet, att mobiler går att använda till mer än att ringa på. Detta argument, som ofta framförs i liknande diskussioner är ett icke-argument, som endast har till syfte att få opponenten att framstå som lite dum och bakåtsträvande. Naturligtvis vet vi alla att mobilen kan användas som miniräknare, almanacka, anteckningsblock, kamera och så vidare. Det är inte det det handlar om. Det handlar om att fattiga barn, eller barn med dålig impulskontroll, ska slippa utsättas för att blottas eller bli störda, på lektionen åtminstone.

Skolan bör vara en fristad, inte en arena för ekonomisk eller social uppvisning.