Jag heter Amer Smailji

Jag heter Amer Smailji och jag är 12 år och jag ska berätta om mitt liv. Jag föddes 2003 den 7 juli och jag är uppväxt i Västervik.

Första gången när jag gick till affären, jag var två år, kändes det som om det var fler av mig, det var konstigt och jag fick panik. Jag var helt enkelt rädd. Jag var rädd för att jag gick vilse inne i affären och jag hittade inte min mamma och pappa.

Första gången när jag gick på Snövit alltså dagis, då kändes det som en skön lättnad och det var väldigt roligt, och få vara med flera av de andra ungarna och det kändes väldigt tryggt hos dagisfröknarna, och magistrarna. Det kändes som om jag var kungen över hela dagiset, alltså kändes det som paradis där. Där fanns det mycket med grejer och då tänkte jag att var hade de fått alla grejerna ifrån och vem som var chef över dagiset. Det var roligt att vara ute, med alla andra barnen, sen när jag skulle klä av mig, då fick jag hjälp av fröknarna och sen när jag skulle gå hem då fick jag hjälp av pappa när jag skulle klä på mig. De hade en rolig lekpark som man kunde leka i och det var roligt när jag spelade olika slags spel med andra.

När min syster föddes då kändes det som om det var skönt, för att om jag behöver hjälp till något när jag blir stor då finns hon där.

Det året som min lillasyster Amra föddes, då åkte jag till Polen med en båt. När jag åkte med båten då kändes det som om jag skulle åka i vattnet men det gjorde jag inte som tur var.

År 2005 var så att jag såg ett djur. När jag såg djuret då tänkte jag att det var bara människor som bodde på jorden, men det visade sig att det inte var bara människor på jorden. När jag kom närmare djuret så bara sprang den iväg, jag bara stog stilla några sekunder och bara gick iväg från djuret. Det var roligt då att få upptäcka nånting annat.

När jag var tre år skulle jag gå in till affären. Då var jag nära mina föräldrar hela tiden när de skulle köpa några kläder. När jag såg de där kläderna så kändes det som märkliga kläder. De var ovanliga för mig. Sen gick jag ut ur affären och åkte hem för att prova de och de passade visst mig.

Det var väldigt roligt att bo i en lägenhet. Det var väldigt mysigt med mamma och pappa, vi spelade spel och tog det lugnt, tittade på tv ibland och vi var också ute, en hel del. Sedan när det var vinter så kastade vi snöbollar på varandra, och vi klättrade uppför de där snöbergen och jag fick mest snö av min pappa och jag.

En gång när jag gick in till lägenheten med familjen så gick jag och tittade på tv då undrade jag hur de där människorna hade tagit sig in i tv, det var helt enkelt konstigt.

Första gången när jag pratade det var ovanligt på något sätt, jag vet inte hur, men det var det. Jag var tre år.

Första gången jag var i Tyskland var 2009. Jag åkte dit för att träffa min faster och det var jag, min lillasyster, mamma och min pappa som reste dit för att träffa henne. Det var roligt att få träffa henne och få spela dataspel med henne. Det var roligt att få åka till staden. Jag var i Frankfurt för det var där min faster bodde. Sedan åt vi mat och det var en härlig måltid. Vi hade åkt till stan för att kolla några grejer som man kunde handla, kanske kläder och sånt. Det var en fin stad, men inte allra vackraste.

Det året jag började i skolan var 2009 i Skogshagaskolan. Det var spännande och få träffa alla andra barn och min lärare. Under ett tag lärde jag mig vara med mina vänner och det var roligt, vi umgicks med varandra och nu är vi bästa vänner. Det var roligt att känna igen fröknarna och när jag skulle gå till matsalen det kändes så stort och när jag åt maten tyckte jag att det var blandat gott och dåligt, det var några saker som var goda. Därefter när jag var ute kändes det som om det var min frihet, alltså då menar jag att man kan göra vad som helst ute, även om det är tråkigt. När jag tänkte ta på mig jackan då behövde jag inte hjälp av fröken för då var jag stor nog att sätta på mig den själv. Man kunde spela innebandy, fotboll och massa andra sporter och jag spelade med mina vänner. Därefter så har jag också byggt lego med andra som har varit intressant och det var tråkigt då när jag skulle läsa, det är inte min bästa grej som jag håller på med varje dag. När jag möter någon fröken eller magister tänker jag då att, vad ska jag göra nu? Stolarna där var hårda och de var också osköna och det var allt från förskoleklassen.

2011 då var jag 8 år och då åkte jag till Frankrike. Jag skulle till mitt mosters bröllop för hon skulle gifta sig. Jag skulle åka till Tyskland för att där var det bröllopshuset och när jag kom in till bröllopshuset så var det ovanligt stort. För att taket var ovanligt högt och sedan så fanns det mat, läsk och tårta till slutet. Vi dansade där också, det var några som sjung uppe på scenen. Det var trevligt att träffa andra människor. Efter den kvällen så var jag helt slut, jag var trött när jag kom hem. Jag kunde knappt röra mina ben, armar eller något i min kropp.

När jag var 11 år då åkte jag till Kosovo och skulle till ett bröllop, det var min kusins bröllop. Det var väldigt stort bröllopshus och de hade tårtan till slutet och de hade mat, läsk och allt. Man dansade och hade roligt, för mig kändes det som det var ett party och inte en bröllopsfest, men det kändes roligt. Jag fick träffa alla andra mina släktingar och det var roligt, de som jag träffade var min morbror och min morbrors vänner, faster, mormor, och min mormors bror, systrar, farmor och de flesta av släkten. Det är en vacker stad som man har tid för allting och där kan man åka och uppleva nya saker som man inte upplevt förr.

2015 är jag 12 år och det som jag har varit spänd är betygen. Det har väl gott bra än så länge, men det kommer ju bara mera och mera prov. Det som jag har längtat mest efter är att träffa alla mina vänner. Helt ärligt var det inte skönt att komma tillbaka för att det är inte roligt i skolan, men det har varit skönt att få träffa vännerna och få umgås med dem. Det har varit roligt att se magistrarna och alla andra fröknarna igen. Det har varit spännande att få komma till skolan.

Det är inget särskilt år 2016, men jag har en känsla av att det kommer inte bli lika bra som 2015. För att det kommer bli mer komplicerat med Ellen Key. Jag måste ha koll på den här sista terminen i Skogshagaskolan och det ska faktiskt bli skönt att gå vidare. Jag ska bort från lågstadiet och mellanstadiet, men det är tråkigt att lämna, men så går det i livet. Livet är en tuff väg med allt krig, sjukdomar, äventyr, familjer, vänner, jobb, pengar med mera.

Varje dag så händer det att, särskilt i Afrika där det lever fattiga familjer, människorna dör på grund av att de har inga pengar, mat, vatten eller nånting kvar alls. Det är inte en lätt väg för alla, det kan hända en jätteexplosion och sen kanske är det så att det kommer plötsligt ett jordskalv som förstör allt och sen så dör man.

Jag hoppas att jag kommer att bli läkare. För att jag har en bra känsla av att bli det i framtiden och kanske rädda liv på nån annans familj. Jag hoppas jag kommer köpa längenhet, men om jag har tillräckligt med pengar kan jag köpa ett hus. Jag tror att jag kommer åka till något lyxhotell nån gång. Därefter så kan jag resa till olika länder. Det som jag vill är att leva så långt liv som möjligt.image

Annonser

3 thoughts on “Jag heter Amer Smailji

  1. Hej Amer!

    Vilken spännande text om ditt liv. Det var roligt att läsa om allt du varit med om.
    Jag förstår att det känns lite nervöst att lämna Skogshaga och att börja på Ellen Key. Jag kommer ihåg den känslan. Jag gick också på Skogshaga och började sjuan på Ellen Key, fast då hette skolan Norra högstadiet.
    Det kommer gå jättebra för dig, det är jag övertygad om.

  2. Amer, vilken fin och bra skriven text! Spännande med högstadiet men först en härlig sommar! Stort lycka till med din läkardröm, det behövs alltid fler duktiga läkare 🙂

  3. Hej Amer. Vilken lång och intressant text du skrivit. Det känns nästan som att jag känner dig nu fast att vi aldrig har träffats. Jag har en pojke som är lika gammal som du, som också ska börja högstadiet efter sommarlovet. Han är också nervös och lite orolig inför allt det nya. Jag brukar säga till honom att alla är nervösa, och han inte är ensam om det. Och tänk; det fick jag bevis på nu när jag läste din text! Du kanske kommer lära känna många nya kompisar och få nya snälla lärare. Jag önskar dig ett stort lycka till!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s