Jag heter Amer Smailji

Jag heter Amer Smailji och jag är 12 år och jag ska berätta om mitt liv. Jag föddes 2003 den 7 juli och jag är uppväxt i Västervik.

Första gången när jag gick till affären, jag var två år, kändes det som om det var fler av mig, det var konstigt och jag fick panik. Jag var helt enkelt rädd. Jag var rädd för att jag gick vilse inne i affären och jag hittade inte min mamma och pappa.

Första gången när jag gick på Snövit alltså dagis, då kändes det som en skön lättnad och det var väldigt roligt, och få vara med flera av de andra ungarna och det kändes väldigt tryggt hos dagisfröknarna, och magistrarna. Det kändes som om jag var kungen över hela dagiset, alltså kändes det som paradis där. Där fanns det mycket med grejer och då tänkte jag att var hade de fått alla grejerna ifrån och vem som var chef över dagiset. Det var roligt att vara ute, med alla andra barnen, sen när jag skulle klä av mig, då fick jag hjälp av fröknarna och sen när jag skulle gå hem då fick jag hjälp av pappa när jag skulle klä på mig. De hade en rolig lekpark som man kunde leka i och det var roligt när jag spelade olika slags spel med andra.

När min syster föddes då kändes det som om det var skönt, för att om jag behöver hjälp till något när jag blir stor då finns hon där.

Det året som min lillasyster Amra föddes, då åkte jag till Polen med en båt. När jag åkte med båten då kändes det som om jag skulle åka i vattnet men det gjorde jag inte som tur var.

År 2005 var så att jag såg ett djur. När jag såg djuret då tänkte jag att det var bara människor som bodde på jorden, men det visade sig att det inte var bara människor på jorden. När jag kom närmare djuret så bara sprang den iväg, jag bara stog stilla några sekunder och bara gick iväg från djuret. Det var roligt då att få upptäcka nånting annat.

När jag var tre år skulle jag gå in till affären. Då var jag nära mina föräldrar hela tiden när de skulle köpa några kläder. När jag såg de där kläderna så kändes det som märkliga kläder. De var ovanliga för mig. Sen gick jag ut ur affären och åkte hem för att prova de och de passade visst mig.

Det var väldigt roligt att bo i en lägenhet. Det var väldigt mysigt med mamma och pappa, vi spelade spel och tog det lugnt, tittade på tv ibland och vi var också ute, en hel del. Sedan när det var vinter så kastade vi snöbollar på varandra, och vi klättrade uppför de där snöbergen och jag fick mest snö av min pappa och jag.

En gång när jag gick in till lägenheten med familjen så gick jag och tittade på tv då undrade jag hur de där människorna hade tagit sig in i tv, det var helt enkelt konstigt.

Första gången när jag pratade det var ovanligt på något sätt, jag vet inte hur, men det var det. Jag var tre år.

Första gången jag var i Tyskland var 2009. Jag åkte dit för att träffa min faster och det var jag, min lillasyster, mamma och min pappa som reste dit för att träffa henne. Det var roligt att få träffa henne och få spela dataspel med henne. Det var roligt att få åka till staden. Jag var i Frankfurt för det var där min faster bodde. Sedan åt vi mat och det var en härlig måltid. Vi hade åkt till stan för att kolla några grejer som man kunde handla, kanske kläder och sånt. Det var en fin stad, men inte allra vackraste.

Det året jag började i skolan var 2009 i Skogshagaskolan. Det var spännande och få träffa alla andra barn och min lärare. Under ett tag lärde jag mig vara med mina vänner och det var roligt, vi umgicks med varandra och nu är vi bästa vänner. Det var roligt att känna igen fröknarna och när jag skulle gå till matsalen det kändes så stort och när jag åt maten tyckte jag att det var blandat gott och dåligt, det var några saker som var goda. Därefter när jag var ute kändes det som om det var min frihet, alltså då menar jag att man kan göra vad som helst ute, även om det är tråkigt. När jag tänkte ta på mig jackan då behövde jag inte hjälp av fröken för då var jag stor nog att sätta på mig den själv. Man kunde spela innebandy, fotboll och massa andra sporter och jag spelade med mina vänner. Därefter så har jag också byggt lego med andra som har varit intressant och det var tråkigt då när jag skulle läsa, det är inte min bästa grej som jag håller på med varje dag. När jag möter någon fröken eller magister tänker jag då att, vad ska jag göra nu? Stolarna där var hårda och de var också osköna och det var allt från förskoleklassen.

2011 då var jag 8 år och då åkte jag till Frankrike. Jag skulle till mitt mosters bröllop för hon skulle gifta sig. Jag skulle åka till Tyskland för att där var det bröllopshuset och när jag kom in till bröllopshuset så var det ovanligt stort. För att taket var ovanligt högt och sedan så fanns det mat, läsk och tårta till slutet. Vi dansade där också, det var några som sjung uppe på scenen. Det var trevligt att träffa andra människor. Efter den kvällen så var jag helt slut, jag var trött när jag kom hem. Jag kunde knappt röra mina ben, armar eller något i min kropp.

När jag var 11 år då åkte jag till Kosovo och skulle till ett bröllop, det var min kusins bröllop. Det var väldigt stort bröllopshus och de hade tårtan till slutet och de hade mat, läsk och allt. Man dansade och hade roligt, för mig kändes det som det var ett party och inte en bröllopsfest, men det kändes roligt. Jag fick träffa alla andra mina släktingar och det var roligt, de som jag träffade var min morbror och min morbrors vänner, faster, mormor, och min mormors bror, systrar, farmor och de flesta av släkten. Det är en vacker stad som man har tid för allting och där kan man åka och uppleva nya saker som man inte upplevt förr.

2015 är jag 12 år och det som jag har varit spänd är betygen. Det har väl gott bra än så länge, men det kommer ju bara mera och mera prov. Det som jag har längtat mest efter är att träffa alla mina vänner. Helt ärligt var det inte skönt att komma tillbaka för att det är inte roligt i skolan, men det har varit skönt att få träffa vännerna och få umgås med dem. Det har varit roligt att se magistrarna och alla andra fröknarna igen. Det har varit spännande att få komma till skolan.

Det är inget särskilt år 2016, men jag har en känsla av att det kommer inte bli lika bra som 2015. För att det kommer bli mer komplicerat med Ellen Key. Jag måste ha koll på den här sista terminen i Skogshagaskolan och det ska faktiskt bli skönt att gå vidare. Jag ska bort från lågstadiet och mellanstadiet, men det är tråkigt att lämna, men så går det i livet. Livet är en tuff väg med allt krig, sjukdomar, äventyr, familjer, vänner, jobb, pengar med mera.

Varje dag så händer det att, särskilt i Afrika där det lever fattiga familjer, människorna dör på grund av att de har inga pengar, mat, vatten eller nånting kvar alls. Det är inte en lätt väg för alla, det kan hända en jätteexplosion och sen kanske är det så att det kommer plötsligt ett jordskalv som förstör allt och sen så dör man.

Jag hoppas att jag kommer att bli läkare. För att jag har en bra känsla av att bli det i framtiden och kanske rädda liv på nån annans familj. Jag hoppas jag kommer köpa längenhet, men om jag har tillräckligt med pengar kan jag köpa ett hus. Jag tror att jag kommer åka till något lyxhotell nån gång. Därefter så kan jag resa till olika länder. Det som jag vill är att leva så långt liv som möjligt.image

”Snälla, kan du inte läsa för oss?!”

bad en av mina nyanlända elever idag. Hon hade med sig Ingelin Angerborns Rum 213, som hon tyckte verkade spännande, men som har alltför avancerat språk för att läsa på egen hand än så länge.

”Snälla! Det är så härligt när vi läser tillsammans!”

Det går knappt att motstå en sådan önskan, eller hur? Dessutom var det tyvärr alltför länge sedan vi läste en gemensam roman, 6:orna och jag. Det har varit självbiografier, poesi, ämnesprov, argumenterande text, egen tyst läsning, studieteknik och fördjupning om demokrati. Den gemensamma läsningen har fått stå tillbaka. Jag har också saknat det. Så, jag kastade min lektionsplanering i papperskorgen och ägnade min lilla planeringsstund till att läsa om de två första kapitlen och förbereda stöttning.image image När 6:orna kom på eftermiddagen började vi. Åh, vad de lyssnade, hjälpte varandra, tänkte och resonerade!

”Det här var den bästa lektionen! Jag är så glad nu!”

sa hon när de gick. Tur att man är flexibel…

Läsförberedande aktiviteter

Elever som ska lära sig läsa på svenska behöver naturligtvis strukturerad och explicit undervisning. Men vi kan dessutom redan från början erbjuda följande för att öka lust, motivation och förståelse för läsning:

 

  • Se till att eleverna får delta i många olika sammanhang där läsning värderas högt. Elever som ska lära sig läsa behöver goda modeller att härma, både andra barn och vuxna. De ska vilja vara läsare.imageSå där ja, nu ska jag äntligen få läsa”, säger 5-åringen som upplever att läsning är en högt värderad aktivitet, och sätter sig tillrätta med läslampa och Tzatziki och Retzina.

 

  • Ge eleverna stöttning. Låt dem få läsa texter de klarar av. Lagom svåra utmaningar är de mest utvecklande.image

”PIP PIP” och ”HEJ DÅ” läser 5-åringen själv i Bengt-Erik Engholms Fladdermöss. Resten får han lyssna till.

  • Låt de elever som kan läsa på sitt modersmål, få fortsätta med det. Det är viktigt för språkutvecklingen, självkänslan och identiteten.imageimage

image

image

  • Se till att det finns många böcker i olika svårighetsgrader och inom olika intresseområden trevligt presenterade.image

imageimageimage

Att läsa skönlitteratur

· Läsning av skönlitteratur är avkoppling.
· Vi får bättre fantasi av att läsa skönlitteratur.
· Vi ser världen på att nytt sätt genom boken.
· Ordförrådet växer.
· Vi känner igen oss i det som händer dessutom tänker man sedan efter.
· Vi får uppleva en annan tid och en annan plats.
· Vi flyr verkligheten en stund.
· Vi lär oss hur andra har det.
· Skönlitteratur förändrar oss.
Av:
Taem Alsaid 13år
6B Skogshagaskolan.
Mina favoritböcker:image

Jag är Haya Allou

Jag heter Haya Allou, jag föddes i 2003-6-29, jag lärde mig gå när jag var 9 månader. Min mamma sa till mig att jag var busig flicka när jag var liten, jag hade fint hår och stora ögon och alla som tittade på mig trodde att jag var en duktig flicka men tvärtom, jag var inte duktig.

När jag var 1 år, jagade jag min mamma till varje plats och jag ville göra samma som henne, när gick hon till toaletten, när hon tvätta kläder och laga mat, så ville jag hjälpa henne, men allting blev fel.

I 2006 föddes min första bror, jag var jätteglad i början, men när vi åkte hem, saker vändes upp och ned. Jag gillade inte honom för att han var liten och alla ville titta och leka med honom, jag var svartsjuk på min bror.
– Jag vill at ni spela med mig också inte bara med honom, jag är en människa, och gullig flicka sa jag. Alla skrattade åt mig, och jag blev arg.

I 2007 såg jag min mamma, hon klippte sitt hår, då vill jag också klippa mitt hår. Jag tog saxen och började klippa och klippa, min mamma såg mig och hon sa:
– Vad har du gjort Haya!!
– Nu är jag som dig mamma!!image

I 2008 hade jag vattenkoppor, jag var jättesjuk, jag hade 250000 prickar! Det är jättetråkigt när du har vattenkoppor man har prickar, feber och man känner trött också, det är jättetråkigt. När jag blev frisk, så började min mamma bli sjuk och hade prickar. Min pappa hade inte gått till sitt jobb, han lagade mat till oss men det var dålig mat.
– Jag kan inte äta den här någonting sa jag. Men nästa dag köpte han pizza till oss, det var jättegott alla åt jättemycket, inte som förra dagen. Men äntligen, blev min mamma frisk men min bror blev sjuk. När min bror blev frisk, kollade jag på min pappa och sa:
– Nu är din tur pappa, du ska också har prickar.
– Men jag hade vattenkoppor när jag var liten, jag ska inte få vattenkoppor en gång till, sa han.
– VA! menar du att jag ska inte blir sjuk en gång till? sa jag.
– Ja, sa pappa. Jag blev jätteglad för att jag ska inte blir sjuk en gång till.

När jag var fem år, började jag gå till skolan, det var faktiskt inte skolan, det var dagis men jag kallade det skolan för att jag visste att stora barnen går till skolan och bäbisar går till dagis. Efter tre år, började min bror gå till dagis, han var jätteglad och nervös på samma gång.

I 2013 flyttade vi och jag var jättelessen och jag grät.

När jag var 10 år, åkte vi till Egypten, jag skulle träfa min mormor, moster, morbror och hans nya fru, jag hade inte set de på två år för att det finns krig i Syrien och vi fick inte gå där.

I 2014 dog min farfar, alla var lessna och alla grät, min pappa var jättelessen han grät hela tiden. Det var dålig dag, jättedålig dag.

I 2015 försökte jag rida en häst jag var jätteglad och lite rädd.

Nu, i 2016 bor jag med min mormor i Gunnebo. Nu väntar jag på mina föräldrar att komma till Sverige, jag saknar de jättemycket. Jag har träfade nya vänner inte alla var lika snälla, jag har bråkat lite med de men det gör ingenting för jag har jättesnälla vänner som Mikaela, Elin, Gabriella, Nour, Aya, Emma, Alexia och jättemycket kompisar som är snälla som jag har träffat de på skola.

När mina föräldrar ska komma till Sverige, så ska jag flytta hem och jag ska leva med de igen. Jag kan inte prata om va ska jag bli när jag ska bli stor, jag ska bara leva och jag vill inte vara ledsen och jag vill inte att någon ska vara ledsen.

Att tvillingläsa med föräldrar

är ett givande sätt att synliggöra flerspråkigheten i skolan. Det bidrar också till inkludering och samhörighet. Men vad tycker eleverna själva om detta? Så här säger Amiira efter att hennes pappa Bashir och jag läst i klassen:

”Det var roligt när pappa kom. Jag förstod båda sagorna.”

Kompisen Alice säger:

”Det var spännande och intressant att höra sagorna på tigrinja och somaliska.”

image Vid ett annat tillfälle läste Jerusalems mamma och jag en saga. Jerusalem berättar:

”När mamma läste saga jag glad. Jag kan tigrinja.”

En annan elev i klassen menade att:

”Det är kul att vi har så många språk i vår klass. Vi lär oss mycket.”

 
image

image