Rektor som pedagogisk ledare

Vad innebär det att vara pedagogisk ledare? Hur vet rektor hur det fungerar i skolans olika klassrum? Hur skaffar sig rektor underlag för att kunna driva, för den egna skolan, relevanta utvecklingsfrågor? Hur vet rektor vilka lärare som behöver stöd med vad och vilka lärare som bedriver undervisning som skulle kunna stå som modell eller lärande exempel för kollegor?

För mig är svaret egentligen självklart; rektor behöver göra lektionsbesök.

Dessutom: Om rektor tror, eller till och med vet, grundat på elevernas resultat, att någon lärare är särskilt skicklig, borde då inte rektor vara väldigt intresserad av att veta mer om hens praktik? Att noggrant ta reda på hur den läraren organiserar sin undervisning, för att kunna utveckla hela skolans praktik. Och om rektor tror, eller vet, att någon lärare skulle behöva utveckla sin undervisning, sina metoder eller sitt ledarskap, borde då inte rektor finnas även i den lärarens klassrum för att på ett relevant sätt kunna stödja och bidra till professionell utveckling?

Kan en rektor alls fungera som pedagogisk ledare om hen aldrig befinner sig i klassrummen och observerar undervisning? Jag vet att de allra flesta rektorer har en enormt pressad arbetssituation och ett mycket, mycket stort ansvarsområde, men ändå; är inte just det pedagogiska ledarskapet uppdragets kärna?

Hur gör ni rektorer som faktiskt hinner vara ute i klassrummen? Hur organiserar ni ert arbete för att hinna det? Vilka arbetsuppgifter har ni rationaliserat bort? Har ni uttalat krav och stöd från er huvudman för att hinna med detta viktiga. Hur gör ni? Berätta! Berätta, så att fler rektorer kan följa ert exempel. Vi är många lärare som vill ha och behöver rektor som pedagogisk ledare och som välkomnar hen in i våra klassrum.

Tillägg 17/6: När jag skrev det här inlägget var det redan sommarlov och jag fick inte så mycket respons som jag hade hoppats på. Därför kommer jag att posta det igen i lämpliga Facebookgrupper och på Twitter vid höstterminens start. Dock finns i denna storify en hel del intressanta reflexioner av några rektorer. Läs till exempel vad Elsemarie Hallqvist skriver om att rensa, prioritera och sätta gränser i sitt rektorsuppdrag. Hon har 20% av sin arbetstid förlagd ute i verksamheten och besöker varje lärare i deras undervisning åtta timmar varje läsår. Fantastiskt!

I Facebook-gruppen Skolledare för lärande berättar Sirkka Persson så här: image

Annonser

Det osynliga barnet

Den sista text vi läste gemensamt i Hjärtat i år var Tove Janssons novell Det osynliga barnet. Vi började gemensamt genom att titta på framsidan och samtala om vilke associationer titeln och bilden väckte.imageNästa lektion fick eleverna det här pappret som stöttning:imageDet innehåller både de två helt centrala orden bjällra och veranda och de för handlingen helt oviktiga svampnamnen. Ibland kan det vara lika viktigt att hjälpa eleverna med det som inte är centralt, för att de inte ska fastna där utan kunna gå vidare i texten. Sedan läste jag första sidan högt och eleverna följde med i sina böcker. Tanken var sedan att de skulle läsa vidare på egen hand och i eget tempo. Jag fanns där som stöd och bollplank. Medan de läste var de extra uppmärksamma på vilka ord som de trodde att någon i gruppen skulle kunna behöva stöd för att förstå. Dessa ord skrev de fortlöpande upp på expertordlistan och vi hjälptes åt att komma på förklaringar. Alla hjälpte alla. Alla bidrog i stöttningen. Alla fick fördjupad förståelse för ord och uttryck. Ingen behövde vara den som frågade mest eller som tyckte sig förstå minst. Mycket lyckat!imageEfter hand som eleverna läst klart skrev de en sammanfattning av handlingen med inledning, problem, någon viktig händelse, lösning av problemet och avslutning. De skrev också ner sina tankar om varför flickan Ninni är osynlig och varför hon blir synlig igen. Nästa lektion samtalade vi om detta och sedan gick vi över till att diskutera textkopplingar och budskap. Så här skrev några elever om budskapet i Det osynliga barnet:

”Budskapet är att om du ser ett problem lösningen är skratta med din kompis eller med din familj. Allt har en lösning utom döden.”

”Att det känns som om man är osynlig om alla dissar dig till exempel i skolan. Då känns det som man inte ens har någon existens.”

”Man behöver inte va så himla elak för man ska ju ta hand om varandra. Man ska inte behöva dö eller liksom känna sig så.”

Mikronovell, flash fiction, kortprosa

Kära elever i åk 5 och 6!

När ni kommer tillbaka till skolan i höst ska vi dra igång med så kallade mikronoveller, även kallade flash fiction eller kortprosa. Det är en genre som på senaste tiden ökat väldigt mycket på nätet, framförallt via mobiltelefoner och på twitter. Det finns lite olika uppfattningar om hur lång en mikronovell får vara. Allt från 140 tecken upp till 1500 ord verkar förekomma. När vi skriver ska vi hålla oss till max 75 ord. En mikronovell ska ha en huvudperson, en början och ett slut och något slags problem eller konflikt. Detta känner vi igen från när vi har skrivit berättelser och sagor. Den stora skillnaden här är att man som författare måste välja bort allt av beskrivande ord, gestaltningar och miljö- och personbeskrivningar och koncentrera sig på det absolut mest centrala – novellens kärna.

Tanken är att man väljer så viktiga och starka ord att läsaren sedan skapar bilderna och beskrivningarna i stt eget huvud. Vad säger ni till exempel om författaren Ernest Hemingways text:

”For sale: Baby shoes, never worn.”

Extremt kort och extremt effektiv. Eller hur?
Här är en mikronovell som jag har skrivit:

”Leker ute. Saft till nallen. Det börjar blåsa. Nallen fryser. Var är mamma? Vågorna är höga och båten är borta. Hjälp! Det är mörkt. Åskan mullrar. Springer in. Regnet öser ner och tårarna. Mamma? Hjälp! Molnen skingras. Vågorna lugnar sig. Där är båten. Mamma.”

Nu är det er tur!

 

Kära, kära ”fröknar”!

Det är med största glädje och tacksamhet vi ser tillbaka på de här 14 åren som förskoleföräldrar i Gunnebo. Ni har hjälpt oss att ge våra tre pojkar en bra barndom med mycket lek, lärande, upplevelser, kultur, natur, glädje och gemenskap.

Våra barn har varit trygga och glada hos er. De har fått vara sig själva och utvecklas i sin egen takt. Ni har sett deras unika personligheter och uppmuntrat deras goda sidor.

Vi som föräldrar har alltid känt oss lyssnade på och respekterade. Ni har tagit er tid med oss för att berätta om saker som hänt, möta våra funderingar och inte minst delge den fantastiska dokumentationen kring våra barn.

Hur vi nu ska hålla ordning på årets traditioner och högtider utan förskolans Lucia, julpyssel, påskfest, småstjärnorna, kakfestival och midsommarfest är en gåta. Livet kommer att gå vidare, men vi kommer aldrig att glömma er!
FullSizeRenderDe tre Mysakmammorna och alla deras barn, som våra pojkar har kvar som minnen från förskoletiden.

Jag har tidigare skrivit lite om den här förskolans fina arbete med värdegrunden och naturen. Som förälder och kollega är jag djupt tacksam och imponerad.

Gästinlägg om den språkutvecklande lärmiljön

Jag jobbar som lärare oavsett om mitt ämne är modersmål eller ett annat ämne. Varje lärare har ett mål och mitt mål är att försöka skapa en läromiljö som är språkutvecklande och ger eleverna höga möjligheter. För att utveckla inlärningsprocessen använder vi relationer som bygger på trygghet, respekt, tilltro, tänkande och förståelse. Jag tycker att denna relation mellan lärare och elev är en mycket viktigare aspekt av lärmiljön, än inredningen och storleken på skolan.

Det är också viktigt att ämnet som studeras upplevs som intressant av eleven. För att skapa möjligheter att se till att eleverna är involverade i undervisningen, så måste jag ta hänsyn till elevernas olika behov. Det finns olika elever inom samma klass och därför tänker jag att både den sociala miljön och den yttre miljön har stor betydelse för elevernas utveckling såväl intellektuellt som kulturellt.

Det är viktigt för mig att känna till varje elevs bakgrund, så att jag kan hitta möjligheter till lärande och vägledning som passar för de enskilda eleverna. Det är också bra om man kan involvera familjen i stödet till eleven, särskilt i de fall det finns svårigheter. Då kommer utvecklingen att gå bättre.

Jag brukar välja olika passande arbetsmetoder i min undervisning som är formade efter elevernas förmågor och erfarenheter. Det kan vara grupparbeten, pararbeten, samtal, läsning, skrivande och diskussioner, så att eleven får möjlighet att uttrycka sig på olika sätt i olika sammanhang. Jag som lärare måste uppmuntra, motivera och berömma eleverna då detta bygger upp deras självförtroende och får dem att tro på sin egen skicklighet.

Eman Hassan, lärare i arabiska och studiehandledare
image

Att utvärdera, inspireras och tänka framåt.

Jag och de elever som jag har läst Mio, min Mio och Sunnanäng tillsammans med, har jämfört de båda texterna med hjälp av venndiagram. Så här kan det t.ex. se ut:imageimageimageSedan jämförde vi och diskuterade vad vi hade upplevt som likheter och skillnader i texterna. Den elev som kom in i gruppen när vi precis skulle börja med Sunnanäng hade inte läst Mio, min Mio. Däremot jobbade vi parallellt med Allrakäraste syster, så då gjorde den eleven sin jämförelse mellan de två böckerna istället och kunde ändå vara med i samtalet.image

Eleverna har också utvärderat vårt arbete med skönlitteratur, vilket ger mig viktiga tankeställare. Här har jag sammanfattat kort deras synpunkter:

Positivt

  • Expertordlistorna – Då får man både möjligheten att hjälpa andra och man lär sig nya ord. (Flera elever)
  • Att vi alltid skriver vad vi tänker och tror. (Flera elever)
  • Skriva brev till författaren eller karaktärerna.
  • Att vi läser mycket. (Flera elever)
  • Att dramatisera en karaktär, för då fick man visa hur man tyckte att karaktärens personlighet var.
  • Vi har läst spännande och bra texter, även om de var dåliga i starten.
  • Att prata om det som är svårt, för då kan alla hjälpas åt.
  • Att vi samarbetade så mycket. Det är väldigt intressant att få reda på vad andra tänker.
  • Jag vill inte byta, eller ändra alls.

Negativt

  • Venndiagram, det var lite tröttande att skriva om allt.
  • Att förklara till bilden.
  • Tråkigt att skriva om varför, hur och vad. Det blev lite för mycket på en gång.
  • När Sara läser är inte så himla roligt.
  • När vi jobbar med expertordlistan, kan man bli väldigt trött på det om man redan kan många ord.

Förslag

  • Vi kan prata oftare.
  • Du kan kopiera ut orden från expertordlistan och förklaringarna och så kan eleverna få diskutera det i grupper.
  • Vi kan läsa några modernare texter.

Själv läser jag just nu de här böckerna för att få inspiration att utveckla och förbättra undervisningen.imageJag har särskillt fastnat för vad Lucy Calkins skriver om skolans kompensatoriska uppdrag, vikten av mängdträning och vikten av att mycket noggrant sålla i det vi som lärare väljer att göra i klassrummet. Absolut största delen av tiden i skolan bör enligt Calkins gå till att läsa, tänka om det vi läser, skriva och sedan läsa ännu mer. Allt annat är, som hon skriver, smörja!imageimageimage

P.S. Du som vill veta mer om hur vi har jobbat med ovan nämnda böcker finner alla länkar samlade här, här och här. D.S.