Tacksam förstelärare, samt några råd till rektorer

Jag har nu haft tjänst som förstelärare i nästan tre terminer. En längre tid har jag tänkt att skriva ett inlägg om vad det har inneburit för mig och om lite tankar kring uppdraget, men tvekat på grund av av att jag har varit rädd för hur det skulle tas emot. Efter ett par händelser förra veckan, som jag ska återkomma till, känner jag dock att nu det är dags.

Det finns olika åsikter om denna reform, vilket jag förstår och respekterar. Själv tycker jag att det är positivt att lärare ska kunna göra karriär utan att behöva lämna undervisningen, som ofta är det man brinner för, och till exempel bli skolledare. Däremot tycker jag att själva namnet förstelärare är olyckligt och hade föredragit exempelvis utvecklingslärare.

När jag kom tillbaka efter semestern förra läsåret så var jag nervös över hur mina kollegor skulle reagera, men jag tänkte att det kommer nog ge sig över tid när de märker att jag fortfarande är vanliga Sara. För andra året i rad höll jag i en studiecirkel kring läsning och läsförståelse. Jag fortsatte att undervisa som vanligt, samt försökte utföra det uppdrag förstelärarna fått av Västerviks kommun så bra som möjligt. Det förstelärare här förväntas göra är att sprida formativ bedömning, bidra vid studiedagar och välkomna kollegabesök. Vi har ingen nedsättning i undervisningstid, vilket en del andra kommuner infört. Vårt uppdrag kan tyckas vara både tydligt och otydligt på samma gång. Hur, när och till vilka ska vi sprida formativ bedömning? Hur ofta och på vilket sätt ska vi bidra vid studiedagar? Hur många kollegabesök förväntas vi ta emot och hur ska de läggas upp för att det ska bli givande? Dessa, och andra frågor, har vi diskuterat i förstelärargruppen och med de sammankallande från förvaltningen. Det vi har kommit fram till verkar vara att det är lite upp till vara och en, i samråd med rektor, att avgöra hur många uppdrag man anser sig hinna med.

Jag har ett flertal gånger fått frågan vad jag gör och vad det innebär för mig att vara förstelärare. Därför tänkte jag göra en sammanställning på det. Jag vill gärna poängtera att inför de lite större, mer tidskrävande uppdragen har jag kollat av med min rektor varje gång. Jag har inte jobbat övertid och i de flesta fall som jag är borta från mina elever, vilket jag alltid försöker undvika, har det satts in vikarie.

Jag har alltså, tillsammans med specialpedagog Helen Palmen, under förra läsåret hållit i en studiecirkel på skolan om läsning och lässtrategier. Detta läsår har vi fortsatt konceptet, fast med inriktning på språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Vår senaste träff beskrev jag här.

Under förra året höll jag i studiedagar på andra skolor vid fyra tillfällen. En tillsammans med elever i årskurs 1, då vi visade och berättade om vårt arbete i ”Att skriva sig till läsning” och formativ bedömnig. Vid ett annat tillfälle handlade det helt och hållet om formativ bedömning. En studiedag handlade om att få syn på språket i alla ämnen och arbeta språkutvecklande i samtliga skolans ämnen. Vid ett tillfälle handlade det om verktyg för kartläggning och studiehandledning samt formativ bedömning kopplat till sva, sfi och modersmål.

Jag gjorde förra året två kollegabesök hos andra förstelärare i sva, vilket jag berättade om här och här. Själv tog jag emot fem kollegabesök under året. Denna termin har jag hittills haft två kollegabesök och har ytterligare två inplanerade. Både att göra och att få ta emot kollegabesök tycker jag är mycket roligt och lärorikt!

Jag är också mycket glad för att såväl rektorer, specialpedagog och lärare har hört av sig till mig för att få råd och stöd gällande ämnet sva och/eller nyanlända elever. Vid två tillfällen hittills har jag varit på andra skolor för att informera och ge stöttning i dessa frågor och jag har två till inplanerade. En annan typ av stöd till andra skolor som jag ger tillsammans med modersmålslärare är flerspråkig kartläggning, som vi är utbildade i hos SPSM. Förra året gjorde vi fyra sådana kartläggningar på andra skolor. Vid alla tillfällen på andra skolor får den andra skolan betala Skogshaga för vikarie, samt stå för hyrbil.

Jag har också vid två tillfällen varit inbjuden till kommunhuset för att tala inför förvaltningens politiker och rektorer om sva och nyanländas lärande och rättigheter. Förvaltningschefen har jag träffat vid fyra tillfällen tillsammans med en annan lärare och fyra rektorer som också vill lyfta dessa frågor. Efter ett av dessa möten ville förvaltningschefen besöka Hjärtat för att få en egen bild av hur verksamheten kan se ut. Det skrev jag om här. Jag är glad och tacksam för det ökade intresset och viljan att sätta sig in i alla elevers rättigheter och vad det innebär för huvudmannens skyldigheter och skolornas organisation.

Jag anordnade förra året ett uppskattat och välbesökt Edcamp tillsammans med Peter Habbe.

På min egen skola har jag dock inte känt mig som ”förstelärare”. Jag har undervisat som vanligt. Pratat, planerat, stressat, kämpat och skrattat ihop med kollegor som vanligt. Och det är jag tacksam för! Jag är tacksam för att det inte har uppstått någon schism och för att mina kära, kära kollegor behandlar mig, och pratar med mig, precis som vanligt!

Den här terminen har ytterligare ett antal lärare i kommunen fått tjänst som förstelärare och det känns dessutom som om rektorerna har hunnit tänka efter vad de vill använda oss till. På Norra Staden, som Skogshaga tillhör, har vi till exempel fått uppdraget att hålla i en fortbildningssatsning under året utifrån Dylan Wiliams Att följa lärande. För att planera detta arbete har vi haft tre träffar förstelärare och rektorer tillsammans.

Ett av dessa möten var förlagt till Skogshaga förra veckan och det var efter det som jag fick responsen som fick mig att skriva detta inlägg. Dagen efter kom flera kollegor till mig och ville prata om karriärreformen. Äntligen kände jag. Jag tror att det har upplevts som lite känsligt att ta upp detta med mig, som om jag skulle ta det personligt om andra lärare kritiserar reformen, eller om de har frågor. Vilket naturligtvis inte är fallet! Nu däremot undrade en del kollegor varför ”de andra” kom till oss, vad det pratades om på mötet med mera. Jag fick också uttalad respons som gjorde mig helt lycklig! De tyckte att jag ”gjorde så mycket för skolan”, ”hjälper och stöttar på ett bra sätt”, ”är engagerad och driven”. Jag är så tacksam för dessa ord, så jag nästan flög hem från jobbet den dagen.

Men det fanns också en allvarligare aspekt i det som tog upp och här kommer mina råd till rektorer in:
– Transparens och tydlighet är viktigt. Var tydliga med vad era förstelärare gör. Vilket mandat ni har gett dem, vilka specifika uppdrag de har och vilket friutrymme de eventuellt har till att ta egna initiativ. Det måste inte vara exakt lika på alla skolor, men berätta hur det är på er.
– När det är möten som bara är för förstelärare och/eller rektorer; tala om för övriga kollegiet varför ni har mötet och i efterhand vad som togs upp och eventuellt beslutades.
– Om det bjuds på fika vid ett sådant möte, köp då in så pass mycket att det räcker till all personal på skolan som mötet hålls på. Det blir inte många tior extra, men en mycket värdefull gest.

Sammanfattningsvis är den här försteläraren alltså tacksam för att ha fått uppdraget överhuvud taget, att få så många tillfällen att driva på utvecklingen kring mina hjärtefrågor och inte minst det fantastiska, underbara erkännandet från mina närmaste kollegor.

En fantastisk lektion

Förra veckan fick eleverna som jag läser Mio, min Mio ihop med, i uppgift att skriva frågor till Mio, Jum-Jum och Nonno.
”Som om vi hade dem här nu, och kunde prata med dem?” undrade en elev.
”Ja, precis så.”
Det blev ytterligare ett sätt för mig att få syn på deras tankar om texten och det gav mig bekräftelse på att alla förstod.imageLektionen efter skulle vi använda oss av frågorna i ett muntligt arbete. Eleverna fick sitta på rad framför dörren, med en liten yta framför lämnad tom. Jag förklarade att jag skulle gå ut ur klassrummet och när jag strax knackade på, skulle jag inte vara Sara längre, utan någon annan.

När jag kom in fick jag genast frågan:
”Vad heter du?” Jag berättade att jag hette Nonno. Alla elever började att ställa sina frågor till mig. Frågepappret låg framför dem på golvet, men rätt snart började de improvisera frågor utifrån mina svar. Efter en liten stund sa jag att jag var tvungen att gå vidare med mina får och lämnade rummet.

När jag kom in igen frågade jag om någon av eleverna ville låtsas att de var någon av pojkarna. I stort sätt alla ville prova att gå in i en roll – och som de gjorde det! De svarade på frågor och berättade både utifrån texten och utifrån sin egen fantasi. De använde alla möjliga språkliga resurser för att få fram det de ville; kroppsspråk, miner, kodväxling och svenska på en mycket hög nivå. Och en av Jum-Jum-gestalterna dansade till och med. Elever som vanligtvis är lite blyga, blommade upp och pratade som aldrig förr. Både jag och kompisarna var överväldigade! En av de yngre eleverna kom in på alla fyra – som Miramis så klart – och vi kunde få reda på hur det kan vara att vara häst på Gröna ängars ö.

När alla som ville hade fått testa att vara någon av pojkarna, viskade en elev till mig:
”Kan inte någon testa att vara tant Edla eller farbror Sixten?”
”Så klart! Vill du?”
Och det var verkligen tant Edla som kom in genom dörren; arg, högdragen, irriterad. Frågorna som ställdes till henne var mycket gripande, exempelvis:
”Varför tycker du inte om barn?”
”Varför har du ett barn, när du inte tycker om honom?”
”Varför är du så arg och skriker hela tiden?”
Svaren visade att eleven som gestaltade tant Edla verkligen hade gjort texten till sin egen. Vi fick veta att hon hade Bosse för att hon fick pengar av samhället för att ta hand om honom och att hon ville ha pengarna för att kunna shoppa, fika och äta gott. En av eleverna, som i tant Edlas tycke, ställde en för uppstudsig fråga, skickades till skamvrån.image
I slutet av lektionen frågade jag eleverna vad de trodde att jag hade för syfte med upplägget och vad de själva tyckte. Alla sa att de tyckte att det var roligt och flera påpekade att man lär sig bättre när man har roligt. De tyckte också att det var bra att få träna sig på att prata fritt och att formulera frågor och svar. Några elever sa att det var intressant att leva sig in i karaktärerna (ja, mina fantastiska nyanlända mellanstadieelever använde det ordet) och att de nu tyckte att de kände dem bättre. En elev menade att lektionen var bra som repetition av ord från texten och att han nu förstod texten bättre.

När de var på väg ut viskade jag till den elev som endast ställt frågor och inte själv dramatiserat:
”Nästa gång vi gör det här, kanske du provar att ta en roll?”
”Ja, jag vill!”

En i sanning lärande, språkande och rolig lektion som vi kommer att göra om!

Vernissage – textsamtal

Idag hade vi vernissage i Hjärtat. Jag hade även bjudit in de elever som börjat högstadiet, föräldrar, modersmålslärare och rektorer. Vi började med att skåla i champis och jag tackade eleverna för deras medverkan. Sedan tittade vi på filmen som vi spelade in i våras. Det var roligt och spännande och väckte många minnen. image
Sedan var det frågestund med eleverna. De berättade bland annat att det var roligt att vara med på en filminspelning och att de gärna skulle ställa upp igen. De kände också att de hade lärt sig mycket sedan i våras. Här är vår film: http://youtu.be/9GRHkdZGw54

Kollegialt lärande om stöttning och språkliga mål

Idag hade vi träff på Skogshaga i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. I stort sätt följer vi gången i Skolverkets kurs Språkutvecklande arbetssätt. Idag behövde vi av olika skäl spontant modifiera innehållet.

Så här gjorde vi:
Först gick vi laget runt och berättade vilka stöttningsstrategier vi hade testat sedan förra träffen. Vilket underbart samtal det blev med så mycket delande, stolthet och gemensamt lärande! Både framgångar och motgångar lyftes prestigelöst.

Flera lärare hade arbetat med att ge eleverna utökad tanketid. Två av dem hade berättat för sina elever att de hade en läxa/uppgift och vad den gick ut på. Det gjorde att eleverna var med på tåget och förstod vad det gick ut på. Lärarna tyckte att denna stöttningsstrategi hjälpte dem att lyfta fram alla elever, att alla elever fick större möjligheter att vara aktiva i klassrummet. Dessa lärare hade kombinerat förlängd tanketid med olika varianter att slumpvis fördela ordet, såsom lappar eller glasspinnar med elevernas namn eller appen Teacher’s Pic HD. Någon hade dessutom provat att eleverna fick använda sig av ”livlina” om de behövde hjälp. Det gick till så att läraren drog ännu ett namn på en elev, som i sin tur fick svara. Den första eleven fick sedan frågan: ”Vad tror du om det svaret?”

En lärare hade valt att arbeta med skriftlig feedback till eleverna. Läraren var nöjd över att ha kommit igång, men osäker på om det hittills gett eleverna så mycket. Genast uppstod ett gemensamt engagemang med förslag på hur hen skulle kunna gå vidare. Till exempel använda sig av ytterligare en lokal, hur material och tid för att läsa feedbacken skulle kunna organiseras, att testa med en grupp i taget.

En lärare hade arbetat med att ge mer talutrymme till eleverna och att använda sig av rollspel. Eleverna tyckte att det var roligt och läraren upplevde det som meningsfullt. Hen hade även ansträngt sig för att vara tydligare vid instruktioner och ge checklistor i samband med läxor.

Två av lärarna hade börjat arbeta med visuellt stöd vid genomgångar. En av dem hade skapat bildalbum i sin IPad och visat en bildström på tavlan medan hen berättade och den andra hade visat text och bilder på tavlan genom appen KeyNote. Båda upplevde att det gynnade eleverna mycket, både som språkligt stöd och som motivationshöjare.

En lärare hade jobbat med att modellera skrivandet genom samskrivning med gott resultat. Hen hade också gett eleverna stödpunkter att använda i det egna skrivandet. Vidare hade hen testat att eleverna, när de löst en uppgift på egen hand, först fick gå ihop parvis och jämföra och modifiera sina svar och sedan gruppvis. Detta hade utlöst mycket diskussioner och frustration bland eleverna, men det hade gynnat deras lärande.

Slutligen berättade den lärare som varit på kollegabesök hos mig på förmiddagen att hen fäst sig vid att jag den lektionen hade diskuterat ord och begrepp vid högläsningen, låtit eleverna arbeta med inre bilder och att de fick berätta vad de tyckte var viktigt i den text vi hade läst.

Efter det tittade vi på följande tre korta filmer av Anna Kaya.


Några gånger stannade vi upp och reflekterade och redde ut begrepp. Filmerna är mycket informationstäta, så det går åt att se dem flera gånger.

Nästa gång kommer vi att hjälpas åt med att sätta språkliga mål i våra planeringar. Inför den träffen har alla läst sidan 7-10 i diskussionsunderlaget Språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. Alla kommer också att ta med en av de planeringar man har gjort som underlag för diskussionerna.

Följande kommentarer tar jag särskilt med mig från dagens träff:
”Det här är så viktigt!”
”Fritids, rektor och alla lärare borde vara med! Varför är de inte det?”
”Variation är viktigt. Man kan inte göra lika jämt”

Tack, tack, tack kära kollegor för en lärande eftermiddag! Tillsammans går vi från bra till bättre!

”När jag kommer hem, brukar jag säga alla de där”

sa en av mina elever idag och pekade på expertordlistan för dagens kapitel i Mio, min Mio.
”Vad bra!” sa jag, ”Då berättar du vad du lärt dig och de där hemma får också lära sig.”
”Ja, och så är det roligt” sa hen och strålade. Ja, strålade! Hen som tidigare sagt att hen inte tyckte om Mio, min Mio. Att den var tråkig. Jag är övertygad om att den gemensamma läsningen, diskussionerna, de kreativa inslagen och den fördjupade textförståelsen har hjälpt hen in i språket och handlingen. Nu upplever hen läsandets glädje.

Vi läste dagens kapitel med hjälp av expertordlistan, appen SayHi och några bilder jag hade förberett.imageEn elev tog idag på ett nytt och mer aktivt sett del av min och gruppens stöttning – glädje! Envishet och tilltro lönar sig…

Sedan fortsatte eleverna med lite olika uppgifter utifrån egna önskemål och behov. Några skrev miljöbeskrivningar om rosengården och tränade sig på att använda alla sinnen; vad ser, luktar, hör och känner jag? Några elever arbetade vidare med sina gestaltande beskrivningar, att försöka få fram en känsla och en stämning genom att berätta vad Mio gör och hur han reagerar. En elev skrev personbeskrivningar för att kunna presentera berättelsens karaktärer för andra elever.

Medan allt detta pågick, gick en elev i taget fram till blädderblocket och skrev frågor till Mio, Jum-Jum och Nonno.image Dessa frågor ska vi använda nästa lektion i en dramatiseringsövning för att ytterligare fördjupa tankar och förståelse för texten och dess karaktärer.

Stöttning, studiehandledning och ämnesundervisning

Nyanlända elever bör i största utsträckning ha samma lärandemål som alla andra elever. Det tar cirka tre till åtta år för nyanlända elever att utveckla ett ämnesadekvat språk, ett skolspråk om man så vill. Det innebär att vi inte har tid att vänta på att den språkliga nivån ska komma ikapp den kognitiva, för då skulle de aldrig ”komma ikapp” de infödda eleverna. Nyanlända elever måste få jobba med att utveckla både det svenska språket och åldersadekvata ämneskunskaper samtidigt. Alltså tycker jag inte att vi ska leta efter andra, enklare uppgifter till dem. Höga förväntningar och stöttning kan göra underverk! Jag tänkte ge några exempel på stöttning och lite andra tips på hur man kan tänka för att även nyanlända elever ska få lyckas och utvecklas i skolan.

Först och främst; stöttning är inte det samma som särskilt stöd. Stöttning är den tillfälliga ”byggnadsställning” som ordinarie lärare skapar/ger till eleven i syfte att eleven ska kunna ta del av undervisning som hen är kognitivt, men inte språkligt, redo för. Stöttningen har även som syfte att ge eleven strategier för att alltmer självständigt kunna klara liknande inlärningssituationer längre fram.

Visuell stöttning kan vara att använda bilder eller föremål på olika sätt för att konkretisera eller hjälpa eleven att förstå och/eller minnas. Beroende på ämne kan det till exempel vara modeller, kartor, diagram eller foton. Just nu när vi jobbar med sagor i Hjärtat så kan det tex se ut så här:imageimage
Ett annat sätt att använda bilder är att prata om bilden, som oftast tillhör texten, innan man över huvud taget börjar läsa. Vi brukar göra så att vi först talar om vad vi ser på bilden och sedan vad vi tänker eller tror. Man kan också jobba med att förutspå vad texten kommer att handla om utifrån bilden, enligt RT.imageEn annan typ av visuell stöttning är att ha aktuella begreppslistor och ordlistor uppsatta tydligt i klassrummet. Då kan man som lärare peka när man behöver förstärka en muntlig genomgång eller förklaring och eleven kan också själv ta hjälp från listorna i samtal och skrivande.


En annan användbar stöttningsform är att erbjuda skrivmallar och tydliga textstrukturer. Ibland skapar vi dessa tillsammans genom samskrivning, ibland använder jag elevernas egna texter och ibland gör jag modellerna och presenterar för eleverna.imageimageimageVi kan också ge stöttning i form av checklistor för olika ändamål.imageOm man har tillgång till IPad, kan både lärare och elever använda olika översättningsappar. Mina favoriter är Översätt, SayHi och Pixter. Fördelen med Översätt är att den går snabbt och lätt att använda och att elever med arabiska som modersmål kan skriva på arabiska med fingret. Dock fungerar den bäst på enstaka ord. Hela fraser och meningar har en stor felmarginal och man behöver också öva eleverna i att förstå homonymer och synonymer. Fördelen med SayHi är att den funkar på hela meningar och man talar in på sitt modersmål och sedan får man se båda språken i skrift, vilket gör att man på sitt modersmål ser om meningen är korrekt eller ej. Det negativa är att appen kräver att man talar mycket tydligt och artikulerar noggrant, samt att omgivningen måste vara rätt så tyst för att det ska funka. Pixters stora förtjänst är att man kan fota och få översatt hela textsjok på en gång, med överraskande bra meningsbyggnad och övrig grammatik. Nackdelen är att det kräver att man går in och granskar och redigerar lite i den fotograferade källtexten, vilket så klart är svårt för nyanlända elever att göra själva. Så Pixter fungerar bäst om man som lärare vill förbereda en text i förväg, att använda den för spontan stöttning under lektionen tycker jag är svårt.image

Beroende på vilka övriga språk den nyanlända eleven förstår, kan man som lärare så klart använda engelska och andra språkliga resurser. Att dra nytta av elevernas modersmål, även om man själv inte kan det, upplever jag som mycket gynnsamt. Inför en lektion kan man till exempel välja ut ett enda centralt begrepp eller ord och lära sig det på elevens modersmål. Man kan också låta eleverna svara på sitt modersmål, muntligt eller skriftligt, och även hjälpa varandra på sina modersmål även om de inte talar samma språk. Olika språk påminner om varandra eller har vissa ord gemensamma, tex somali/arabiska, arabiska/turkiska, portugisiska/spanska, spanska/albanska, albanska/romani och givetvis bosniska/kroatiska/serbiska/. Ibland kan man också som lärare tillsammans med de övriga eleverna få eleven i fråga att förstå bara genom att vi anstränger oss tillsammans och gör det till en gemensam angelägenhet att alla ska förstå.

Gester, kroppsspråk och tydliga ansiktsuttryck kan vara en viktig del av stöttningen. Man kan som lärare träna upp sin förmåga att gestikulera, förstärka och förtydliga med kroppen. På så sätt ger vi också en förebild för eleven när det gäller ”att förstå och göra sig förstådd i skolans ämnen när det egna svenska språket inte räcker till.” (Lgr11)

Studiehandledning på modersmålet är en rättighet för alla elever som behöver det. För att det ska funka optimalt krävs ett samarbete mellan ämneslärare och studiehandledare. Exempelvis behöver ämneslärarna delge lektionsplanering och gärna också material i god tid till studiehandledarna, så att de hinner förbereda sig. Studiehandledningen kan användas på olika sätt, beroende både på elevens behov och undervisningens upplägg. Till exempel kan man som min kollega Andreas, välja att ofta ha studiehandledningen i klassrummet på den ordinarie lektionen. Andreas, som undervisar i SO på mellanstadiet, har en till stora delar muntlig undervisning, där han berättar mycket och leder helklassdiskussioner. Då är det utmärkt att en nyanländ elev kan ha en studiehandledare vid sin sida som översätter och hjälper eleven att kunna vara aktiv. Min kollega Elin, som under visar i NO på mellanstadiet, väljer ofta att be studiehandledarna att översätta de texter hon tar upp i undervisningen. Elin högläser texterna i klassrummet och går igenom innehållet med eleverna, men tycker ändå att det är en stor fördel att de nyanlända eleverna får läsa undervisningstexter på sina modersmål.

Slutligen vill jag ta upp vikten av att undervisa om och arbeta med olika läsförståelsestrategier och textsamtal. Det är extremt viktigt för nyanlända elever, men gynnar alla elevers språk- och kunskapsutveckling. Det har jag skrivit mer om här. För den som vill fördjupa sig inom textsamtal rekommenderar jag att ta del av Skolverkets Läslyft och allt material som kommer att finnas samlat på Läs- och skrivportalen.

Lycka till med att utmana, stötta, undervisa och följa dina nyanlända elever! Att få dela deras glädje när andraspråket utvecklas och börjar blomma är bland det häftigaste man kan uppleva som lärare!

Gestaltande beskrivning

Istället för att skriva att Mio är trött, skriver jag en gestaltande beskrivning.

Jag tycker att boken Mio, min Mio är jättebra! I början när Sara började läsa boken jag tyckte att den är en tråkigt bok, för att tant Edla och farbror Sixten bara skrek på Bosse eller Mio och de var inte snälla, men senare började det blir mer spännande tex. när Mio flög till sin pappa Konungen i Landet i fjärran.

Jag längtar tills nästa gång vi forsätter läsa boken. 🙂

Av Anesaimage

Respons från en logoped

fick jag härom dagen. Och det gjorde mig så glad. Kunniga och erfarna Marika Habbe vill slå ett slag för språkutvecklande arbetssätt för alla barns bästa. Hon uppmuntrar oss lärare att lära av och med varandra och att inspirera och låta oss inspireras utan prestige. I mejlet nämner hon också Anna Kaya och Pedagog Malmö som även jag tycker är väldigt inspirerande. Jag lyfter också gärna Pedagog Stockholm och Navets språkklass. Kolla också gärna på Skolverkets läs- och skrivportalen för fördjupning kring språkutveckling, läsning och textsamtal.

Så här skrev Marika:

”Det är ibland svårt som logoped att prata om språkutvecklande arbetssätt i skolan trots alla år av utbildning och erfarenhet inom området, just eftersom jag inte är lärare. Man kan riktigt se hur de tänker: ”Lätt för henne att ge tips, hon vet ju inte hur det är i klassrummet”. Och det vet jag ju inte alltid heller, så det händer säkert att jag ger ”goda råd” som inte fungerar, blir obegripliga eller skjuter över målet. En del fastnar också i att man behöver köpa in ett speciellt material, slaviskt följa en metod eller gå långa kurser, eller att ”det där fungerar bara i andra kommuner där det finns mera resurser”. Därför är det så toppenbra med någon som själv är pedagog här i kommunen som kan visa ATT det faktiskt går att jobba såhär – och dessutom gör det på ett så bra och konkret sätt som du gör, så att man direkt kan ta till sig något av tipsen och prova. Idag finns det ju många bra bloggar mm från pedagoger som du som brinner för sitt arbete och som gärna delar med sig av konkreta tips med foton och beskrivningar. Jag gick en 7,5 poängskurs om ”språkliga problem i skolåldern” vid Lunds universitet förra hösten och lyssnade bl.a. på en jätteinspirerande pedagog (Anna Schylander) från Krokbäcksskolan i Malmö där man jobbar språkutvecklande och med genrepedagogik från förskolan upp till åk 9. Hon bloggar också via pedagogmalmö. Anna Kaya har ju också en jätteinspirerande blogg. Men man behöver kanske ”dunka lite extra på trumman” så att pedagoger hittar till er. Hoppas många tar sig tid att läsa din blogg.
Marika Habbe
Leg. Logoped”