Tacksam förstelärare, samt några råd till rektorer

Jag har nu haft tjänst som förstelärare i nästan tre terminer. En längre tid har jag tänkt att skriva ett inlägg om vad det har inneburit för mig och om lite tankar kring uppdraget, men tvekat på grund av av att jag har varit rädd för hur det skulle tas emot. Efter ett par händelser förra veckan, som jag ska återkomma till, känner jag dock att nu det är dags.

Det finns olika åsikter om denna reform, vilket jag förstår och respekterar. Själv tycker jag att det är positivt att lärare ska kunna göra karriär utan att behöva lämna undervisningen, som ofta är det man brinner för, och till exempel bli skolledare. Däremot tycker jag att själva namnet förstelärare är olyckligt och hade föredragit exempelvis utvecklingslärare.

När jag kom tillbaka efter semestern förra läsåret så var jag nervös över hur mina kollegor skulle reagera, men jag tänkte att det kommer nog ge sig över tid när de märker att jag fortfarande är vanliga Sara. För andra året i rad höll jag i en studiecirkel kring läsning och läsförståelse. Jag fortsatte att undervisa som vanligt, samt försökte utföra det uppdrag förstelärarna fått av Västerviks kommun så bra som möjligt. Det förstelärare här förväntas göra är att sprida formativ bedömning, bidra vid studiedagar och välkomna kollegabesök. Vi har ingen nedsättning i undervisningstid, vilket en del andra kommuner infört. Vårt uppdrag kan tyckas vara både tydligt och otydligt på samma gång. Hur, när och till vilka ska vi sprida formativ bedömning? Hur ofta och på vilket sätt ska vi bidra vid studiedagar? Hur många kollegabesök förväntas vi ta emot och hur ska de läggas upp för att det ska bli givande? Dessa, och andra frågor, har vi diskuterat i förstelärargruppen och med de sammankallande från förvaltningen. Det vi har kommit fram till verkar vara att det är lite upp till vara och en, i samråd med rektor, att avgöra hur många uppdrag man anser sig hinna med.

Jag har ett flertal gånger fått frågan vad jag gör och vad det innebär för mig att vara förstelärare. Därför tänkte jag göra en sammanställning på det. Jag vill gärna poängtera att inför de lite större, mer tidskrävande uppdragen har jag kollat av med min rektor varje gång. Jag har inte jobbat övertid och i de flesta fall som jag är borta från mina elever, vilket jag alltid försöker undvika, har det satts in vikarie.

Jag har alltså, tillsammans med specialpedagog Helen Palmen, under förra läsåret hållit i en studiecirkel på skolan om läsning och lässtrategier. Detta läsår har vi fortsatt konceptet, fast med inriktning på språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Vår senaste träff beskrev jag här.

Under förra året höll jag i studiedagar på andra skolor vid fyra tillfällen. En tillsammans med elever i årskurs 1, då vi visade och berättade om vårt arbete i ”Att skriva sig till läsning” och formativ bedömnig. Vid ett annat tillfälle handlade det helt och hållet om formativ bedömning. En studiedag handlade om att få syn på språket i alla ämnen och arbeta språkutvecklande i samtliga skolans ämnen. Vid ett tillfälle handlade det om verktyg för kartläggning och studiehandledning samt formativ bedömning kopplat till sva, sfi och modersmål.

Jag gjorde förra året två kollegabesök hos andra förstelärare i sva, vilket jag berättade om här och här. Själv tog jag emot fem kollegabesök under året. Denna termin har jag hittills haft två kollegabesök och har ytterligare två inplanerade. Både att göra och att få ta emot kollegabesök tycker jag är mycket roligt och lärorikt!

Jag är också mycket glad för att såväl rektorer, specialpedagog och lärare har hört av sig till mig för att få råd och stöd gällande ämnet sva och/eller nyanlända elever. Vid två tillfällen hittills har jag varit på andra skolor för att informera och ge stöttning i dessa frågor och jag har två till inplanerade. En annan typ av stöd till andra skolor som jag ger tillsammans med modersmålslärare är flerspråkig kartläggning, som vi är utbildade i hos SPSM. Förra året gjorde vi fyra sådana kartläggningar på andra skolor. Vid alla tillfällen på andra skolor får den andra skolan betala Skogshaga för vikarie, samt stå för hyrbil.

Jag har också vid två tillfällen varit inbjuden till kommunhuset för att tala inför förvaltningens politiker och rektorer om sva och nyanländas lärande och rättigheter. Förvaltningschefen har jag träffat vid fyra tillfällen tillsammans med en annan lärare och fyra rektorer som också vill lyfta dessa frågor. Efter ett av dessa möten ville förvaltningschefen besöka Hjärtat för att få en egen bild av hur verksamheten kan se ut. Det skrev jag om här. Jag är glad och tacksam för det ökade intresset och viljan att sätta sig in i alla elevers rättigheter och vad det innebär för huvudmannens skyldigheter och skolornas organisation.

Jag anordnade förra året ett uppskattat och välbesökt Edcamp tillsammans med Peter Habbe.

På min egen skola har jag dock inte känt mig som ”förstelärare”. Jag har undervisat som vanligt. Pratat, planerat, stressat, kämpat och skrattat ihop med kollegor som vanligt. Och det är jag tacksam för! Jag är tacksam för att det inte har uppstått någon schism och för att mina kära, kära kollegor behandlar mig, och pratar med mig, precis som vanligt!

Den här terminen har ytterligare ett antal lärare i kommunen fått tjänst som förstelärare och det känns dessutom som om rektorerna har hunnit tänka efter vad de vill använda oss till. På Norra Staden, som Skogshaga tillhör, har vi till exempel fått uppdraget att hålla i en fortbildningssatsning under året utifrån Dylan Wiliams Att följa lärande. För att planera detta arbete har vi haft tre träffar förstelärare och rektorer tillsammans.

Ett av dessa möten var förlagt till Skogshaga förra veckan och det var efter det som jag fick responsen som fick mig att skriva detta inlägg. Dagen efter kom flera kollegor till mig och ville prata om karriärreformen. Äntligen kände jag. Jag tror att det har upplevts som lite känsligt att ta upp detta med mig, som om jag skulle ta det personligt om andra lärare kritiserar reformen, eller om de har frågor. Vilket naturligtvis inte är fallet! Nu däremot undrade en del kollegor varför ”de andra” kom till oss, vad det pratades om på mötet med mera. Jag fick också uttalad respons som gjorde mig helt lycklig! De tyckte att jag ”gjorde så mycket för skolan”, ”hjälper och stöttar på ett bra sätt”, ”är engagerad och driven”. Jag är så tacksam för dessa ord, så jag nästan flög hem från jobbet den dagen.

Men det fanns också en allvarligare aspekt i det som tog upp och här kommer mina råd till rektorer in:
– Transparens och tydlighet är viktigt. Var tydliga med vad era förstelärare gör. Vilket mandat ni har gett dem, vilka specifika uppdrag de har och vilket friutrymme de eventuellt har till att ta egna initiativ. Det måste inte vara exakt lika på alla skolor, men berätta hur det är på er.
– När det är möten som bara är för förstelärare och/eller rektorer; tala om för övriga kollegiet varför ni har mötet och i efterhand vad som togs upp och eventuellt beslutades.
– Om det bjuds på fika vid ett sådant möte, köp då in så pass mycket att det räcker till all personal på skolan som mötet hålls på. Det blir inte många tior extra, men en mycket värdefull gest.

Sammanfattningsvis är den här försteläraren alltså tacksam för att ha fått uppdraget överhuvud taget, att få så många tillfällen att driva på utvecklingen kring mina hjärtefrågor och inte minst det fantastiska, underbara erkännandet från mina närmaste kollegor.

En fantastisk lektion

Förra veckan fick eleverna som jag läser Mio, min Mio ihop med, i uppgift att skriva frågor till Mio, Jum-Jum och Nonno.
”Som om vi hade dem här nu, och kunde prata med dem?” undrade en elev.
”Ja, precis så.”
Det blev ytterligare ett sätt för mig att få syn på deras tankar om texten och det gav mig bekräftelse på att alla förstod.imageLektionen efter skulle vi använda oss av frågorna i ett muntligt arbete. Eleverna fick sitta på rad framför dörren, med en liten yta framför lämnad tom. Jag förklarade att jag skulle gå ut ur klassrummet och när jag strax knackade på, skulle jag inte vara Sara längre, utan någon annan.

När jag kom in fick jag genast frågan:
”Vad heter du?” Jag berättade att jag hette Nonno. Alla elever började att ställa sina frågor till mig. Frågepappret låg framför dem på golvet, men rätt snart började de improvisera frågor utifrån mina svar. Efter en liten stund sa jag att jag var tvungen att gå vidare med mina får och lämnade rummet.

När jag kom in igen frågade jag om någon av eleverna ville låtsas att de var någon av pojkarna. I stort sätt alla ville prova att gå in i en roll – och som de gjorde det! De svarade på frågor och berättade både utifrån texten och utifrån sin egen fantasi. De använde alla möjliga språkliga resurser för att få fram det de ville; kroppsspråk, miner, kodväxling och svenska på en mycket hög nivå. Och en av Jum-Jum-gestalterna dansade till och med. Elever som vanligtvis är lite blyga, blommade upp och pratade som aldrig förr. Både jag och kompisarna var överväldigade! En av de yngre eleverna kom in på alla fyra – som Miramis så klart – och vi kunde få reda på hur det kan vara att vara häst på Gröna ängars ö.

När alla som ville hade fått testa att vara någon av pojkarna, viskade en elev till mig:
”Kan inte någon testa att vara tant Edla eller farbror Sixten?”
”Så klart! Vill du?”
Och det var verkligen tant Edla som kom in genom dörren; arg, högdragen, irriterad. Frågorna som ställdes till henne var mycket gripande, exempelvis:
”Varför tycker du inte om barn?”
”Varför har du ett barn, när du inte tycker om honom?”
”Varför är du så arg och skriker hela tiden?”
Svaren visade att eleven som gestaltade tant Edla verkligen hade gjort texten till sin egen. Vi fick veta att hon hade Bosse för att hon fick pengar av samhället för att ta hand om honom och att hon ville ha pengarna för att kunna shoppa, fika och äta gott. En av eleverna, som i tant Edlas tycke, ställde en för uppstudsig fråga, skickades till skamvrån.image
I slutet av lektionen frågade jag eleverna vad de trodde att jag hade för syfte med upplägget och vad de själva tyckte. Alla sa att de tyckte att det var roligt och flera påpekade att man lär sig bättre när man har roligt. De tyckte också att det var bra att få träna sig på att prata fritt och att formulera frågor och svar. Några elever sa att det var intressant att leva sig in i karaktärerna (ja, mina fantastiska nyanlända mellanstadieelever använde det ordet) och att de nu tyckte att de kände dem bättre. En elev menade att lektionen var bra som repetition av ord från texten och att han nu förstod texten bättre.

När de var på väg ut viskade jag till den elev som endast ställt frågor och inte själv dramatiserat:
”Nästa gång vi gör det här, kanske du provar att ta en roll?”
”Ja, jag vill!”

En i sanning lärande, språkande och rolig lektion som vi kommer att göra om!

Vernissage – textsamtal

Idag hade vi vernissage i Hjärtat. Jag hade även bjudit in de elever som börjat högstadiet, föräldrar, modersmålslärare och rektorer. Vi började med att skåla i champis och jag tackade eleverna för deras medverkan. Sedan tittade vi på filmen som vi spelade in i våras. Det var roligt och spännande och väckte många minnen. image
Sedan var det frågestund med eleverna. De berättade bland annat att det var roligt att vara med på en filminspelning och att de gärna skulle ställa upp igen. De kände också att de hade lärt sig mycket sedan i våras. Här är vår film: http://youtu.be/9GRHkdZGw54

Kollegialt lärande om stöttning och språkliga mål

Idag hade vi träff på Skogshaga i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. I stort sätt följer vi gången i Skolverkets kurs Språkutvecklande arbetssätt. Idag behövde vi av olika skäl spontant modifiera innehållet.

Så här gjorde vi:
Först gick vi laget runt och berättade vilka stöttningsstrategier vi hade testat sedan förra träffen. Vilket underbart samtal det blev med så mycket delande, stolthet och gemensamt lärande! Både framgångar och motgångar lyftes prestigelöst.

Flera lärare hade arbetat med att ge eleverna utökad tanketid. Två av dem hade berättat för sina elever att de hade en läxa/uppgift och vad den gick ut på. Det gjorde att eleverna var med på tåget och förstod vad det gick ut på. Lärarna tyckte att denna stöttningsstrategi hjälpte dem att lyfta fram alla elever, att alla elever fick större möjligheter att vara aktiva i klassrummet. Dessa lärare hade kombinerat förlängd tanketid med olika varianter att slumpvis fördela ordet, såsom lappar eller glasspinnar med elevernas namn eller appen Teacher’s Pic HD. Någon hade dessutom provat att eleverna fick använda sig av ”livlina” om de behövde hjälp. Det gick till så att läraren drog ännu ett namn på en elev, som i sin tur fick svara. Den första eleven fick sedan frågan: ”Vad tror du om det svaret?”

En lärare hade valt att arbeta med skriftlig feedback till eleverna. Läraren var nöjd över att ha kommit igång, men osäker på om det hittills gett eleverna så mycket. Genast uppstod ett gemensamt engagemang med förslag på hur hen skulle kunna gå vidare. Till exempel använda sig av ytterligare en lokal, hur material och tid för att läsa feedbacken skulle kunna organiseras, att testa med en grupp i taget.

En lärare hade arbetat med att ge mer talutrymme till eleverna och att använda sig av rollspel. Eleverna tyckte att det var roligt och läraren upplevde det som meningsfullt. Hen hade även ansträngt sig för att vara tydligare vid instruktioner och ge checklistor i samband med läxor.

Två av lärarna hade börjat arbeta med visuellt stöd vid genomgångar. En av dem hade skapat bildalbum i sin IPad och visat en bildström på tavlan medan hen berättade och den andra hade visat text och bilder på tavlan genom appen KeyNote. Båda upplevde att det gynnade eleverna mycket, både som språkligt stöd och som motivationshöjare.

En lärare hade jobbat med att modellera skrivandet genom samskrivning med gott resultat. Hen hade också gett eleverna stödpunkter att använda i det egna skrivandet. Vidare hade hen testat att eleverna, när de löst en uppgift på egen hand, först fick gå ihop parvis och jämföra och modifiera sina svar och sedan gruppvis. Detta hade utlöst mycket diskussioner och frustration bland eleverna, men det hade gynnat deras lärande.

Slutligen berättade den lärare som varit på kollegabesök hos mig på förmiddagen att hen fäst sig vid att jag den lektionen hade diskuterat ord och begrepp vid högläsningen, låtit eleverna arbeta med inre bilder och att de fick berätta vad de tyckte var viktigt i den text vi hade läst.

Efter det tittade vi på följande tre korta filmer av Anna Kaya.


Några gånger stannade vi upp och reflekterade och redde ut begrepp. Filmerna är mycket informationstäta, så det går åt att se dem flera gånger.

Nästa gång kommer vi att hjälpas åt med att sätta språkliga mål i våra planeringar. Inför den träffen har alla läst sidan 7-10 i diskussionsunderlaget Språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. Alla kommer också att ta med en av de planeringar man har gjort som underlag för diskussionerna.

Följande kommentarer tar jag särskilt med mig från dagens träff:
”Det här är så viktigt!”
”Fritids, rektor och alla lärare borde vara med! Varför är de inte det?”
”Variation är viktigt. Man kan inte göra lika jämt”

Tack, tack, tack kära kollegor för en lärande eftermiddag! Tillsammans går vi från bra till bättre!

”När jag kommer hem, brukar jag säga alla de där”

sa en av mina elever idag och pekade på expertordlistan för dagens kapitel i Mio, min Mio.
”Vad bra!” sa jag, ”Då berättar du vad du lärt dig och de där hemma får också lära sig.”
”Ja, och så är det roligt” sa hen och strålade. Ja, strålade! Hen som tidigare sagt att hen inte tyckte om Mio, min Mio. Att den var tråkig. Jag är övertygad om att den gemensamma läsningen, diskussionerna, de kreativa inslagen och den fördjupade textförståelsen har hjälpt hen in i språket och handlingen. Nu upplever hen läsandets glädje.

Vi läste dagens kapitel med hjälp av expertordlistan, appen SayHi och några bilder jag hade förberett.imageEn elev tog idag på ett nytt och mer aktivt sett del av min och gruppens stöttning – glädje! Envishet och tilltro lönar sig…

Sedan fortsatte eleverna med lite olika uppgifter utifrån egna önskemål och behov. Några skrev miljöbeskrivningar om rosengården och tränade sig på att använda alla sinnen; vad ser, luktar, hör och känner jag? Några elever arbetade vidare med sina gestaltande beskrivningar, att försöka få fram en känsla och en stämning genom att berätta vad Mio gör och hur han reagerar. En elev skrev personbeskrivningar för att kunna presentera berättelsens karaktärer för andra elever.

Medan allt detta pågick, gick en elev i taget fram till blädderblocket och skrev frågor till Mio, Jum-Jum och Nonno.image Dessa frågor ska vi använda nästa lektion i en dramatiseringsövning för att ytterligare fördjupa tankar och förståelse för texten och dess karaktärer.