”Vad mycket svenska de kan redan!” ”Hur kan de vara så duktiga? ”

Jag har ett par gånger efter jul i år fått kommentarer av kollegor:
”Vad mycket svenska de kan redan!” ”Hur kan de vara så duktiga? ”
Jag blir glad och, hrm, jag erkänner, smickrad. Det har också fått mig själv att fundera på ”hur” och en tanke har dykt upp. Borde jag inte försöka bena upp och tydliggöra vad min undervisning innehåller som gör att eleverna lär sig mycket?

Ok: Hej då Jante!

Stark betoning på det muntliga

Jag vill att eleverna ska prata mycket och jag pratar mycket med dem. Att få en ny elev att prata mycket redan från start kräver naturligtvis en hög grad av stöttning och även lite fingertoppskänsla, då en del kan vara blyga och oroliga. Jag vill att en ny elev ska kunna presentera sig själv redan första dagen med namn, ålder, språk och gärna något mer. Om någon kommer in i vårt klassrum ber jag eleven presentera sig. Självförtroendet stärks snabbt när eleven märker att andra förstår vad hen säger. Jag tar också alla chanser att ”tvinga” eleverna till ett aktivt lyssnande. Om jag t ex vill ha en penna så ber jag en elev ”Kan du vara snäll att ta en blyertspenna från korgen och skicka den till mig?” När vi ska plocka undan kan jag be eleven att ”Tag din skrivbok och ställ tillbaka den i din tidskriftssamlare på hyllan.”

Fler exempel på muntlig aktivitet är:
– Gruppsamtal som bygger på frågor. Alla elever deltar genom att en i taget får hitta på en fråga att ställa till någon annan. När den personen svarat är det dags att hitta på en egen fråga till någon osv.
– Arbeta gemensamt med bilder genom:
1 Jag ser… Alla turas om att sätta ord på vad vi ser. I samtalet lär vi av varandra och alla kan vara med på sin nivå. Jag uppmuntrar att eleverna lånar ord från varandra och kommer man inte på något att säga just då, får man säga det som någon annan nyss sa.
2 Jag tänker…. Vi låter fantasin flöda. Här handlar det inte bara om vad vi faktiskt ser på bilden, utan vad vi tror, tänker, undrar och tycker.
3 Berätta om en person eller en sak. Här får eleven chansen att använda ord och uttryck som vi lärt tillsammans för att skapa en berättelse.
– Arbeta enligt cirkelmodellen. Den första fasen, när vi bygger fältet för att senare kunna skriva, är oerhört muntlig.
– Klippa sönder texter som vi jobbat med och låta eleverna parvis få försöka sätta ihop dem igen.

Varierad stöttning

Stöttning är inte det samma som stöd. Särskilt stöd ger vi i skolan till elever som av olika anledningar kan ha svårt att nå kunskapskraven. Stöttning innebär att eleven får stöd i sin inlärningsprocess genom att läraren guidar hen genom inlärningar. Det eleven klarar med stöttning idag klarar hen på egen hand imorgon. Den stöttning jag ger till mina nyanlända elever är framförallt muntlig och visuell, kombinerat med gester och kroppsspråk. Att använda ord och fraser på elevens modersmål och relatera till sådant vi har pratat och läst om tidigare tycker jag brukar vara lyckat.

Ett formativt förhållningssätt

Jag försöker aktivera eleverna som lärresurser för varandra. De ska ta till vana att lära av och med varandra. Att hjälpas åt är inte fusk och att härmas är att lära. Detta är inte självklarheter för alla! Den som varit lite längre i skolan än någon annan kan få visa och berätta om något moment eller någon övning. På så sätt befästs kunnandet hos den som förkarar och den nyaste eleven får en förebild i att våga. Eleverna kan också få läsa varandras texter och ge respons. ”Förstår du vad kompisen menar? Kan du några ord som din kompis kan ha nytta av i denna text?” Oftast behöver jag inte ens ge några responsförslag, för eleverna är så ivriga att dela med sig av det de kan. Att hjälpas åt och sätta ord på det man själv kan är en stark drivkraft hos många elever.

Jag vill också att de ska lära sig att själva bedöma sitt arbete. ”Vad jag lärt mig på den här lektionen/idag? Är jag nöjd? Varför/varför inte? Vad kan bli bättre?”

Jag ger så ofta som möjligt respons, muntligt eller skriftligt, till eleverna i form av
”Jag ser att du….. (använder, kan, skriver, förstår, har lärt dig osv)” Ett annat sätt att ge respons på är att ställa intresserade frågor för att få eleven att utveckla sin text. “När jag läste din text blev jag så nyfiken på…/jag undrar…/hur kommer det sig att…?/kan du berätta mer om?” Detta tycker jag är mycket effektivt och får ofta eleven att vilja skriva mer.

Lek och skratt

Det är viktigt för mig att visa eleverna att jag tycker om dem. Ta i hand, kramas (de som vill) och använda deras namn ofta och innerligt. Då ligger det nära till hands att kunna leka och skoja lite. Till exempel är det uppskattat att ge varandra muntliga instruktioner när vi jobbar med prepositioner. Tänk så roligt det är när fröken säger att man ska stå på bordet! Och att själv kunna beordra in fröken under bordet, så kul! Att skapa små internskämt tillsammans, spela spel och skratta åt knasiga bilder; sånt stärker gruppkänslan, vilket förbättrar inlärningssituationen.

Höga förväntningar

Jag visar eleverna tydligt att jag tror på dem och deras förmåga att lära. De får ofta uppgifter som är ansträngande och på gränsen till för svåra. Det kan t ex vara att gå till en annan vuxen på skolan och be om hjälp med något eller framföra något från mig. En sådan uppgift innehåller många krävande moment; att förstå vart man ska gå och kunna följa vägbeskrivningen, förstå vad man ska framföra/fråga om och komma ihåg det och våga ta kontakt med en relativt okänd vuxen. Det kan också vara att skriva en text inom en bestämd genre, t ex berättelse, referat, brev, som jag tror att de enligt sin ålder och kognitiva förmåga klarar på modersmålet. ”Jag kan inte på svenska, Sara.” blir kommentaren ibland och då gäller det att vänligt men bestämt hävda att ”Jo, du kan! Försök!” (och att ge stöttning så klart). Elevens stolthet efteråt får mig ofta att behöva blinka bort lite tårar.

Modersmålen

Jag tycker att det finns så många vinster med att ha elevernas modersmål med i undervisningen på olika sätt. För det första visar jag att det är självklart att alla språk har samma status och att det är fantastiskt och värdefullt att kunna flera språk. Jag vill att eleverna ska vara stolta över alla sina kunskaper, då språk, kultur och identitet är så nära sammanbundna. En viktig del i att förmedla detta är att eleverna ser och känner att jag och modersmålslärarna/studiehandledarna samarbetar och respekterar varandra. Vi träffas ofta, både spontant och i korta planerade möten och jag bjuder alltid in dem att undervisa i samma klassrum som jag. En del av dem väljer att göra det, medan andra tycker att det är bättre att vara i ett angränsande rum.

För det andra har vi nytta av modersmålen på ett par olika, konkreta sätt. Dels brukar jag första dagen ge eleverna en liten enkel ordlista som jag har fått av mina kollegor modersmålslärarna. Den innehåller ord och fraser som toalett, lunch, rast, läxa, Hur mår du? Vad gör ni? Får jag leka med er? Givetvis lär sig inte eleverna detta på en gång eller på egen hand, men det blir en del i trygghetsskapandet att vi kan använda ordlistan i början för att de ska förstå vad som ska hända och vad vi ska göra. Dels har vi nytta av modersmålen både muntligt och skriftligt när det gäller att förstå olika ord och begrepp. Om jag t ex inte lyckas få en elev att förstå ett ord, kan jag fråga en annan elev ”Vad heter det på ditt språk?” Ibland gör själva översättningen att den andra eleven förstår, då vissa språk påminner om varandra eller bär drag av varandra. Ibland lyckas jag och de övriga eleverna få eleven i fråga att förstå bara genom att vi anstränger oss tillsammans och gör det till en gemensam angelägenhet att alla ska förstå.

Jag försöker också alltid att lära mig t ex tack, hej och några andra ord eller fraser på elevernas modersmål. Trots att jag inte är så bra på språk egentligen, jag kan bara svenska och engelska, upplever jag det inte som så svårt. Det är en liten gest som kan betyda mycket. För en del elever betyder det mer än för andra. Jag har just nu en elev med mycket speciella behov. Hen har flera gånger glatt berättat för sin modersmålslärare att: ”Sara lär mig svenska och jag lär henne xxx. Men jag kan mer svenska än hon kan xxx.” Jag bjuder gärna på min okunnighet om det kan glädja en elev!

Flera elever

Att vara ensam lärare med 19 elever mellan 8 och 13 år är givetvis inte optimalt, och så har vi det tyvärr några gånger i veckan, men jag tycker inte heller att det är optimalt för inlärningen att sitta med eleverna 1 och 1 eller 2 och 2. Jag är glad för att vi i år ofta är mellan 5 och 10 elever i klassrummet. Det tycker jag är ett bra antal för att kunna ha en stark betoning på muntligt lärande, aktiva elever och mycket kommunikation både mellan mig och olika elever och mellan eleverna.

Petnoga – och inte

När vi läser grundläggande texter t ex i Svenskbiten eller Språkis och när vi tränar enskilda ord och fraser är jag petnoga med uttalet. Att få en bra rytm, tydliga vokalljud, reduktioner på rätt ställen och att lära sig vanliga ljudkombinationer som t ex -ng och – rs gynnar elevernas möjligheter till god kommunikation med andra. När vi samtalar, diskuterar eller berättar är jag däremot inte alls inne och petar i uttalet. Då är det budskapet, kommunikationen och lusten och viljan att prata som står i centrum. Samma förhållningssätt har jag till det eleverna skriver. När de arbetar med specifika övningar i t ex något läromedel, ser jag ingen anledning att inte påpeka felaktigheter och hjälpa eleverna att förstå varför det är viktigt att skilja på glass och glas, gran och kran osv. När det handlar om elevens egen textproduktion är det begriplighet och innehållet som är det viktiga och jag tycker att det är mycket mer utvecklande att ställa fördjupande frågor om texten än att rätta den.

Så här tänker jag. Hur tänker ni? Jag skulle vara tacksam för respons, kommentarer och just dina tankar om vad som gynnar nyanlända elevers tidiga språkutveckling.

Spasibo Shukran Gracias Hvala Faleminderit Danke

Annonser

8 thoughts on “”Vad mycket svenska de kan redan!” ”Hur kan de vara så duktiga? ”

  1. Tack Sara för att du på ett väldigt tydligt (och inspirerande!) sätt beskriver hur man på ett ypperligt bra sätt arbetar med att undervisa nyanlända elever så de utvecklar sitt svenska språk på ett effektivt och givande sätt. Vi får ju ofta frågan ”Men, hur GÖR man?” och från och med nu ska jag alltid hänvisa till detta inlägg. 🙂

  2. Det här var roligt att läsa då jag tycker att du har helt rätt i precis allt! Särskilt glad blir jag åt att du är petig med uttalet, för jag har själv återupptäckt det nyligen. Det jag funderar över är hur du tänker när det gäller att rätta fel, förutom uttal. Jag undervisar vuxna och tycker att de har rätt att få veta när något inte är korrekt, för vem ska tala om det för dem om inte deras lärare? Har dock märkt att många inte tänker så, och det är kanske annorlunda med barn?

    • Hej Emil!
      Tack för din kommentar! Du undrar hur jag ser på att ”rätta fel, förutom uttal”. Tänker du då på ordföljd, ordval, kongruensböjningar, ja ”allt”, eller är det något särskilt du tänker på? Generellt kan jag väl säga att när det gäller barn och ungdomar så kan det vara förödande att rätta talet mitt i ett samtal eller ett berättande. Jag anser att innehållet och viljan att kommunicera måste få stå i centrum och så länge eleven inte frågar hur något ska vara är det endast om det inte är begripligt eller om det verkar som om eleven inte får fram det hen vill, som vi ska gå in och ge stöttning. Däremot ska vi givetvis ge explicit undervisning om allt som hör språket till, men då i en situation när eleven vet att ”nu är det undervisning”. Kanske är det skillnad när det gäller vuxna, men jag tänker att skillnaden framför allt handlar om olika individer; vilken utbildningsbakgrund har eleven, vilket självförtroende och lust att prata finns, vilken förmåga att förstå och ta till sig grammatiska förklaringar och införliva dem i det egna språket. Fingertoppskänsla och individanpassning tror jag på här! Vad tänker du? 😀 Sara

    • Åh, vad kul att du läser Olle! Jag älskade ”Uttalet, språket och hjärnan”, när jag läste sva på utmärkta Högskolan i Dalarna. Den har gett mig så mycket! Tack för inbjudan till grupperna, jag kommer!

  3. Ping: Frågor jag ofta får | hjartatskogshaga hos @frksarapersson

  4. Ping: Note to self – den allra första tiden med nyanlända | hjartatskogshaga hos @frksarapersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s