”Vad mycket svenska de kan redan!” ”Hur kan de vara så duktiga? ”

Citat

Jag har ett par gånger efter jul i år fått kommentarer av kollegor:
”Vad mycket svenska de kan redan!” ”Hur kan de vara så duktiga? ”
Jag blir glad och, hrm, jag erkänner, smickrad. Det har också fått mig själv att fundera på ”hur” och en tanke har dykt upp. Borde jag inte försöka bena upp och tydliggöra vad min undervisning innehåller som gör att eleverna lär sig mycket?

Ok: Hej då Jante!

Stark betoning på det muntliga

Jag vill att eleverna ska prata mycket och jag pratar mycket med dem. Att få en ny elev att prata mycket redan från start kräver naturligtvis en hög grad av stöttning och även lite fingertoppskänsla, då en del kan vara blyga och oroliga. Jag vill att en ny elev ska kunna presentera sig själv redan första dagen med namn, ålder, språk och gärna något mer. Om någon kommer in i vårt klassrum ber jag eleven presentera sig. Självförtroendet stärks snabbt när eleven märker att andra förstår vad hen säger. Jag tar också alla chanser att ”tvinga” eleverna till ett aktivt lyssnande. Om jag t ex vill ha en penna så ber jag en elev ”Kan du vara snäll att ta en blyertspenna från korgen och skicka den till mig?” När vi ska plocka undan kan jag be eleven att ”Tag din skrivbok och ställ tillbaka den i din tidskriftssamlare på hyllan.”

Fler exempel på muntlig aktivitet är:
– Gruppsamtal som bygger på frågor. Alla elever deltar genom att en i taget får hitta på en fråga att ställa till någon annan. När den personen svarat är det dags att hitta på en egen fråga till någon osv.
– Arbeta gemensamt med bilder genom:
1 Jag ser… Alla turas om att sätta ord på vad vi ser. I samtalet lär vi av varandra och alla kan vara med på sin nivå. Jag uppmuntrar att eleverna lånar ord från varandra och kommer man inte på något att säga just då, får man säga det som någon annan nyss sa.
2 Jag tänker…. Vi låter fantasin flöda. Här handlar det inte bara om vad vi faktiskt ser på bilden, utan vad vi tror, tänker, undrar och tycker.
3 Berätta om en person eller en sak. Här får eleven chansen att använda ord och uttryck som vi lärt tillsammans för att skapa en berättelse.
– Arbeta enligt cirkelmodellen. Den första fasen, när vi bygger fältet för att senare kunna skriva, är oerhört muntlig.
– Klippa sönder texter som vi jobbat med och låta eleverna parvis få försöka sätta ihop dem igen.

Varierad stöttning

Stöttning är inte det samma som stöd. Särskilt stöd ger vi i skolan till elever som av olika anledningar kan ha svårt att nå kunskapskraven. Stöttning innebär att eleven får stöd i sin inlärningsprocess genom att läraren guidar hen genom inlärningar. Det eleven klarar med stöttning idag klarar hen på egen hand imorgon. Den stöttning jag ger till mina nyanlända elever är framförallt muntlig och visuell, kombinerat med gester och kroppsspråk. Att använda ord och fraser på elevens modersmål och relatera till sådant vi har pratat och läst om tidigare tycker jag brukar vara lyckat.

Ett formativt förhållningssätt

Jag försöker aktivera eleverna som lärresurser för varandra. De ska ta till vana att lära av och med varandra. Att hjälpas åt är inte fusk och att härmas är att lära. Detta är inte självklarheter för alla! Den som varit lite längre i skolan än någon annan kan få visa och berätta om något moment eller någon övning. På så sätt befästs kunnandet hos den som förkarar och den nyaste eleven får en förebild i att våga. Eleverna kan också få läsa varandras texter och ge respons. ”Förstår du vad kompisen menar? Kan du några ord som din kompis kan ha nytta av i denna text?” Oftast behöver jag inte ens ge några responsförslag, för eleverna är så ivriga att dela med sig av det de kan. Att hjälpas åt och sätta ord på det man själv kan är en stark drivkraft hos många elever.

Jag vill också att de ska lära sig att själva bedöma sitt arbete. ”Vad jag lärt mig på den här lektionen/idag? Är jag nöjd? Varför/varför inte? Vad kan bli bättre?”

Jag ger så ofta som möjligt respons, muntligt eller skriftligt, till eleverna i form av
”Jag ser att du….. (använder, kan, skriver, förstår, har lärt dig osv)” Ett annat sätt att ge respons på är att ställa intresserade frågor för att få eleven att utveckla sin text. “När jag läste din text blev jag så nyfiken på…/jag undrar…/hur kommer det sig att…?/kan du berätta mer om?” Detta tycker jag är mycket effektivt och får ofta eleven att vilja skriva mer.

Lek och skratt

Det är viktigt för mig att visa eleverna att jag tycker om dem. Ta i hand, kramas (de som vill) och använda deras namn ofta och innerligt. Då ligger det nära till hands att kunna leka och skoja lite. Till exempel är det uppskattat att ge varandra muntliga instruktioner när vi jobbar med prepositioner. Tänk så roligt det är när fröken säger att man ska stå på bordet! Och att själv kunna beordra in fröken under bordet, så kul! Att skapa små internskämt tillsammans, spela spel och skratta åt knasiga bilder; sånt stärker gruppkänslan, vilket förbättrar inlärningssituationen.

Höga förväntningar

Jag visar eleverna tydligt att jag tror på dem och deras förmåga att lära. De får ofta uppgifter som är ansträngande och på gränsen till för svåra. Det kan t ex vara att gå till en annan vuxen på skolan och be om hjälp med något eller framföra något från mig. En sådan uppgift innehåller många krävande moment; att förstå vart man ska gå och kunna följa vägbeskrivningen, förstå vad man ska framföra/fråga om och komma ihåg det och våga ta kontakt med en relativt okänd vuxen. Det kan också vara att skriva en text inom en bestämd genre, t ex berättelse, referat, brev, som jag tror att de enligt sin ålder och kognitiva förmåga klarar på modersmålet. ”Jag kan inte på svenska, Sara.” blir kommentaren ibland och då gäller det att vänligt men bestämt hävda att ”Jo, du kan! Försök!” (och att ge stöttning så klart). Elevens stolthet efteråt får mig ofta att behöva blinka bort lite tårar.

Modersmålen

Jag tycker att det finns så många vinster med att ha elevernas modersmål med i undervisningen på olika sätt. För det första visar jag att det är självklart att alla språk har samma status och att det är fantastiskt och värdefullt att kunna flera språk. Jag vill att eleverna ska vara stolta över alla sina kunskaper, då språk, kultur och identitet är så nära sammanbundna. En viktig del i att förmedla detta är att eleverna ser och känner att jag och modersmålslärarna/studiehandledarna samarbetar och respekterar varandra. Vi träffas ofta, både spontant och i korta planerade möten och jag bjuder alltid in dem att undervisa i samma klassrum som jag. En del av dem väljer att göra det, medan andra tycker att det är bättre att vara i ett angränsande rum.

För det andra har vi nytta av modersmålen på ett par olika, konkreta sätt. Dels brukar jag första dagen ge eleverna en liten enkel ordlista som jag har fått av mina kollegor modersmålslärarna. Den innehåller ord och fraser som toalett, lunch, rast, läxa, Hur mår du? Vad gör ni? Får jag leka med er? Givetvis lär sig inte eleverna detta på en gång eller på egen hand, men det blir en del i trygghetsskapandet att vi kan använda ordlistan i början för att de ska förstå vad som ska hända och vad vi ska göra. Dels har vi nytta av modersmålen både muntligt och skriftligt när det gäller att förstå olika ord och begrepp. Om jag t ex inte lyckas få en elev att förstå ett ord, kan jag fråga en annan elev ”Vad heter det på ditt språk?” Ibland gör själva översättningen att den andra eleven förstår, då vissa språk påminner om varandra eller bär drag av varandra. Ibland lyckas jag och de övriga eleverna få eleven i fråga att förstå bara genom att vi anstränger oss tillsammans och gör det till en gemensam angelägenhet att alla ska förstå.

Jag försöker också alltid att lära mig t ex tack, hej och några andra ord eller fraser på elevernas modersmål. Trots att jag inte är så bra på språk egentligen, jag kan bara svenska och engelska, upplever jag det inte som så svårt. Det är en liten gest som kan betyda mycket. För en del elever betyder det mer än för andra. Jag har just nu en elev med mycket speciella behov. Hen har flera gånger glatt berättat för sin modersmålslärare att: ”Sara lär mig svenska och jag lär henne xxx. Men jag kan mer svenska än hon kan xxx.” Jag bjuder gärna på min okunnighet om det kan glädja en elev!

Flera elever

Att vara ensam lärare med 19 elever mellan 8 och 13 år är givetvis inte optimalt, och så har vi det tyvärr några gånger i veckan, men jag tycker inte heller att det är optimalt för inlärningen att sitta med eleverna 1 och 1 eller 2 och 2. Jag är glad för att vi i år ofta är mellan 5 och 10 elever i klassrummet. Det tycker jag är ett bra antal för att kunna ha en stark betoning på muntligt lärande, aktiva elever och mycket kommunikation både mellan mig och olika elever och mellan eleverna.

Petnoga – och inte

När vi läser grundläggande texter t ex i Svenskbiten eller Språkis och när vi tränar enskilda ord och fraser är jag petnoga med uttalet. Att få en bra rytm, tydliga vokalljud, reduktioner på rätt ställen och att lära sig vanliga ljudkombinationer som t ex -ng och – rs gynnar elevernas möjligheter till god kommunikation med andra. När vi samtalar, diskuterar eller berättar är jag däremot inte alls inne och petar i uttalet. Då är det budskapet, kommunikationen och lusten och viljan att prata som står i centrum. Samma förhållningssätt har jag till det eleverna skriver. När de arbetar med specifika övningar i t ex något läromedel, ser jag ingen anledning att inte påpeka felaktigheter och hjälpa eleverna att förstå varför det är viktigt att skilja på glass och glas, gran och kran osv. När det handlar om elevens egen textproduktion är det begriplighet och innehållet som är det viktiga och jag tycker att det är mycket mer utvecklande att ställa fördjupande frågor om texten än att rätta den.

Så här tänker jag. Hur tänker ni? Jag skulle vara tacksam för respons, kommentarer och just dina tankar om vad som gynnar nyanlända elevers tidiga språkutveckling.

Spasibo Shukran Gracias Hvala Faleminderit Danke

Annonser

Vad utmärker lärarlett, aktiva elever, varierad stöttning? Hur går det till?

Igår på Twitter pågick en diskussion om individualisering och vad vi menar med det. Det pratades om individanpassat gemensamt lärande, lärarledd undervisning, stöttning, explicit undervisning. Någon gång i tråden ställde kloka @cilladalen frågan ”Vad utmärker lärarlett, aktiva elever, varierad stöttning? Hur går det till?” Hon bad också om konkreta exempel. Jag tänkte då att jag ville ge ett konkret exempel från min undervisning just nu.

Lärarledd undervisning kan vara att jag sitter tillsammans med mina elever vid vårt arbetsbord och leder ett samtal. För att alla elever ska vara aktiva behöver vi ett gemensamt fokus, något som intresserar oss alla. Förra veckan hade vi en uppstoppad ekorre framme vid ett par tillfällen. Alla elever var aktiva och ville titta, klappa och tillsammans utforska. Uppgiften var att sätta ord på vad vi såg, vad vi kunde om ekorren och formulera vad vi ville veta och här kommer min varierade stöttning in.

”Ekorren är brun.”
”Ja, ekorren är brun, men inte bara. Titta noga, vilka fler färger ser du?” Samtidigt ställer jag burken med färgpennor framför eleven för att aktivera minnet kring färger som vi jobbat med tidigare.
”Brun med lite orange. Lite grå. Mycket vit på… Vad heter den, Sara?”
Jag pekar nu på en poster på väggen i klassrummet med en människas kroppsdelar.
”Ja, vit på halsen!”

”Ekorren har…” Eleven visar samtidigt med händerna att hon menar morrhår.
”Ja, just det! Samma som katten har. Kommer du ihåg när vi läste om katten Misse?”
”Morr..?”
”Morrhår. Bra, du kom på det!”
”Ekorren har morrhår.”

Eleverna vet att alla förväntas prata, men att de inte behöver komma på allting själv. De får gärna upprepa vad en kompis just sagt. Då är alla aktiva, alla får uppleva att de kan, vi får repetition av ord och begrepp och eleverna ger på så sätt också stöttning till varandra.

När vi efter många varv runt bordet berättat allt vi såg och allt vi visste om ekorren, var det dags att formulera frågor. Här är våra posters med frågeord, som vi har skrivit tillsammans, till nytta för eleverna. Ett stort papper för varje frågeord, på alla våra språk (albanska, arabiska, engelska, makedonska, romani, ryska, serbiska, spanska, svenska, turkiska och tyska). Min muntliga stöttning var också viktig för att eleverna skulle kunna få fram den frågan som just hen tyckte var intressant och viktig. Här jobbar eleverna verkligen på sin egen individuella nivå, men i ett gemensamt lärande.

Nästa steg var att eleverna skulle skriva ner vad de lärt sig på lektionen i en så kallad sexfältare under rubrikerna Klassificering, Utseende, Beteende, Föda, Levnadsmiljö och Livscykel. Även denna del av lektionen var lärarledd, jag satt ju där precis hos dem när de skrev, hade aktiva elever som var och en skrev själv efter sin förmåga och en varierad stöttning. Den varierade stöttningen är i det här läget beroende av att jag känner mina elever. Jag visar tydligt att jag har höga krav och förväntningar på dem, men kraven är olika. Inte olika utifrån kunskaperna i svenska, utan olika utifrån ålder och kognitiv förmåga. En elev som är nio är kan få skriva att ekorren är brun och har en stor svans, medan en elev som är tolv pushar jag att komma ihåg ännu mer från den muntliga delen av lektionen och bör skriva att ekorren är orangebrun, med vit hals och har en lång och burrig svans. Ord som eleverna kan säga, men inte stava, skriver jag upp på tavlan. På så sätt får de även här möjlighet att få idéer av varandra och lära av och med varandra.

Ett steg längre fram i lektionsserien om ekorren blir att skriva en egen faktatext utifrån allt vi lärt oss. Vi kommer då att börja med att skriva en gemensam text vi cleverboarden, så att jag får möjlighet att ge explicit undervisning om hur en faktatext kan se ut. Jag menar; bara för att eleverna vid det laget kan en massa fakta om ekorren, är det inte säkert att de alla är medvetna om att texten ska ha rubrik och underrubriker, skrivas i presens, ha allmänna deltagare, osv. Så då blir det återigen lärarledd undervisning med aktiva elever, då det är de som ska bestämma vad som ska vara med i texten, och varierad, muntlig och visuell, stöttning så att alla kan få lyckas!

Att ställa frågor till text

På en lektion idag arbetade jag och mina 19 elever med att formulera frågor till texterna som några av dem själva skrivit. Eleverna läste upp sina faktatexter om djur för de andra och vi stannade upp efter varje stycke för att samla tankarna och formulera frågor. Frågorna sorterade vi efterhand in under någon av tre rubriker:
– Frågor på raden, t ex ”Var lever hyenan?” ”Vad är ett däggdjur?” ”Är hunden köttätare?”
– Frågor mellan raderna, t ex ”Vad betyder utrotad?” ”Är åsnor starka?” ”På vilken årstid betar getter ute hela tiden?”
– Frågor bortom raderna, t ex ”Tycker du att getter är söta?” ”Har du sett ett lejon någon gång?” ”Vad betyder transportmedel?”

Mina nyanlända elever hängde med fantastiskt väl på detta, förstod skillnaden på frågenivåerna och svarade efter bästa förmåga. Självklart går det åt en hel del stöttning i form av omskrivningar, kroppsspråk, fraser på andra språk, relatera till sådant vi har pratat och läst om tidigare för att alla elever ska förstå och vara delaktiga.

Mina ”gamla” sva-elever i åk 2 var också fantastiskt duktiga och visade att de verkligen lärt sig mycket under arbetsområdet ”Att skriva en faktatext om djur”. Ett roligt exempel var när en flicka som bott i Sverige i 2 år skulle förklara för de nya eleverna vad hane och hona betyder. Hon sa: ”Du vet att på människor heter det mamma eller flicka eller tant och så pappa eller kille eller man. Men så ska vi inte säga om djur, för då ska vi använda ämnesspecifika ord. Så istället för mamma heter det hona och istället för kille heter det hane.”

image